Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Far i hand


Det tedde sig märkligt även denna gång. Inte vad jag är van vid utan något som jag blir uppmärksam på. Jag tar far i hand, numera. Eller rättare sagt - pappa sträcker ut sin och jag fattar den.

Så har det aldrig varit förut. Detta är en ganska ny företeelse. Vi träffas i något sammanhang - en familjesammankomst, en middag eller så - och när vi ska skiljas åt så tar vi i hand, far och jag.

Är det en ryggmärgsreflex? Eller är det av ren artighet? Jag tror inte att så är fallet. Min far, en tystlåten man, är intelligent därinne och har en stort hjärta. Men som sagt, dessa egenskaper omsätter han inte i kallprat eller svada så som många andra som behöver boosta sina egon. Hans själsliga trygghet behöver inte andras gillande blickar eller nickande. Nej, jag tror att min far insett att vårt möte, med allt större sannolikhet, alltid kan vara det sista.

Lille far är skärpt och pigg men inte ung. Och en gammal människas liv är alltid skörare. Att pappa insett sina årsringars vidd - kan det vara anledningen?

Skulle jag nämna något av det jag yrar om här för min far skulle han helt säkert inte begripa ett dyft. Eller låtsas som om så var fallet. Att läsa honom är inte enkelt. Och han vill inte bli det heller. Hans integritet är hög.

Det är trevligt att ta i hand. Det är en gest av respekt och av att innefatta. Det är en gest av att se någon och att vilja någon väl. Jag tar far i hand och det känns fint.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , intressant?

Läs om tankar kring mina investeringar och aktier på min blogg hos TradeVenue

Kommentarer

Populära inlägg