Per Pennings åldrar - del I - Barndomen

För en herrens massa år sedan, nämligen i slutet av det frisläppta sextiotalet, föddes unge herr Penning. Troligen var jag vid denna tidpunkt helt medellös, vilket vid tillfället inte bekymrade mig nämnvärt. Det gäller nog de flesta i den ålder jag var då, skulle jag tro.

2 föräldrar och 2 äldre syskon fanns i familjen. Fader med eget företag och moder med kontorsjobb. Boende i mindre villa i mindre stad. Hund också minsann. Prata om svensk medelklass?

När det gällde barn och pengar vid denna tidsålder var det vanligt att inneha en så kallad Bankbok. En bankbok förvarades i hemmet, togs fram och bringades till det lokala bankkontoret (Sparbanken hette den - det fanns inga alternativ) när det skulle sättas in eller tas ut pengar. I bankboken stämplades det med hjälp av en maskin debet och kredit. Jag hade en bankbok, jag.

Bankboken fylldes under mina första år på med pengar, i storleksordningen ett till två tusen riksdaler (så som jag minns det). Dessa slantar kom i form av gåvor och insättningar av föräldrar och släkt. Mitt första minne av bankboken är när jag är runt sex år gammal.

En annan vanlig företeelse var Spargrisen. Detta var en attiralj som Sparbanken delade ut till barn i samband med Sparbankens dag samtidigt som barnen fick ballonger och godis. Spargrisen var i hårdplast och kunde öppnas endast med en nyckel som banken hade. Om man la i sina mynt i spargrisen kunde man sedan gå till banken som öppnade spargrisen och tömde den i en mynträknare. Det var spännande att titta på. Sedan sattes slantarna in på min bankbok. Jag hade en spargris, jag.

Den var egentligen ingen gris, utan var en liten jordglob med texten 'Många bäckar små..". När jag var lite större, runt tio år tror jag, försökte jag vittja bössan flera gånger men den var smart konstruerad så det var nästan omöjligt att få ut några pengar ur den.

Jag fick veckopeng i min barndom. I början var det en krona, senare blev det två. Denna lades ofta i sparbössan. Vars innehåll hamnade på bankboken. Ibland fick man ett slant av mormor. Eller av någon släkting i övrigt, till exempel på födelsedagar.

Mitt förhållande till pengar var bekymmerslöst eftersom det aldrig var något vi barn pratade med våra föräldrar om. Att pappa jobbade visste jag men inte varför. Likaså mamma. Räkningar, boendekostnad, mat.. det fanns inte på kartan. Pengar köpte man leksaker för. Eller något annat kul.

Vi var troligen inte en fattig familj, men heller inte rik. Min fars företag var av den variant där arbetsinsatsen inte gav den utväxling i lön som en anställning skulle gett. Han jobbade i mina ögon på tok för mycket (vilket orsakade en kollaps i femtioårsåldern) vars slit gav för lite i plånboken. Vad min mors kontorsjobb gav har jag ingen aning om än idag. Men jag fattades inte något i min barndom.

Men jag vet iallafall att jag som barn inte lärde mig ett jota om VARFÖR jag sparade pengar på banken. Syftet saknades i helhetsbilden. Jag lärde mig inte heller pengars värde, vad de används till, hur de intjänas och hur de genomsyrar våra liv. Jag sparade och sparade på min bankbok men hade ingen aning varför. När jag var tolv år fanns det ungefär tiotusen kronor på mitt konto. Vad hände med dem? Spännande fortsättning i episod II - Tonåren.