Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt jag aldrig upplevt. Skeenden som jag missar om jag inte landat.

Ett skeende. Det är ett vackert ord. En aning mystiskt och med en lätt dimma av fantasi svept kring sig. Dess synonymer ter sig klumpiga och fula. Som att jämföra lätta andetag med ett tungt flåsande. Eller en mild, nästan ohörbar bris med luft från en blåsbälg. Förlopp och processer finns på jobbet men skeenden är för älvlika för att ens märkas där. När vi inte är i nuet kan ett skeende aldrig hävda sig.

Imorgon kommer min väckarklocka att tvinga mig ur mitt slummer inför min första arbetsdag efter semestern. Jag bävar, inte inför arbetsuppgifterna eller tiden som åtgår, utan inför det som jag vet kommer att ske. Kanske inte direkt men avklingande. Inte allt på en gång men definitivt allt ändå. Jag kommer att tappa bort och missa skeendena.

Läs även andra bloggares åsikter om Avkoppling, Balans, Det som är livet, Frihet, Förlust, Förmåga, Vardag, Välmående, intressant?