Om mig

Tid är pengar, säger man. Men kanske är sanningen enklare, och svårare: pengar är bara tid, omvandlad  och förlorad. Vi byter våra timmar mot löften, våra dagar mot trygghet, våra år mot en slags ordning. Och ändå - vad betyder tryggheten, om man inte längre har tid att leva i den?

Jag är snart sextio. Pappa, make, husägare. Två vuxna barn har lämnat boet, kvar finns tystnaden efter deras röster. En trädgård att sköta, räkningar att betala, bilen som behöver nytt däcktryck. Det vardagliga. Det som håller en på plats, men som också binder.

Med tiden har jag börjat förstå att ekonomi inte handlar om rikedom, utan om rörelseutrymme. En sorts andning. Frihet att inte behöva välja bort sig själv för att vardagen kräver det.

Jag tror många av oss skulle må bra av att stanna upp och fråga: Vad är det jag egentligen samlar på? Pengar, eller möjligheter? Och till vilket pris?

För varje timme jag säljer bort är en timme mindre att fylla med liv. Det gör pengarna dyrbara, men också ömtåliga. De är inte bara siffror på ett konto, utan förtätad tid - avstådda stunder, förlorade morgnar. Därför vill jag att de ska ge något tillbaka. Inte status. Inte prylar. Utan stillhet, värme, kanske en promenad utan mål.

Jag minns när barnen var små. Hur enkelt livet var då, utan att vara lätt. Hur tiden var lång och dagarna oändliga. Springa över en äng, sträcka armarna mot himlen, som om världen var vår. Kanske är det det jag vill tillbaka till, inte ungdomen, utan känslan av att tiden ännu var hel, att inget behövde vägas i timmar eller kronor.

För mig har ekonomin blivit en spegel. Den visar vad jag värderar, vad jag väljer att avstå, vad jag tror att framtiden ska bära. Och mitt mål är enkelt nu: att varje krona ska ge mig lite av den där känslan tillbaka. Mer närvaro per penning. Mer liv per minut.

Vill du mig något, finns jag på per.penning@gmail.com.

Väl mött och var rädd om din tid.