Inga pukor och trumpeter

Det ser inte ut som om Mars månad blir familjen Pennings ekonomiska genombrott. Ingen bleckblåsorkester, ingen trio med Bumba, inte ens en försteklickare med blockflöjt.

Inkomsterna, det vill säga de aktiva, stod inte i proportion till utgifterna. De passiva inkomsterna existerar överhuvudtaget inte. Bah!

Lite sparande blir det. Men bara lite. Och de stackars slantarna fördelas ut på några olika konton - fonder, aktier, semester och buffert heter de, och de hungrar alla efter mer kosing. Några belopp finns dock ännu inte bestämda.

Fru Penning oroar sig lite för att jag vill gneta för mycket istället för att kunna åka på semester, exempelvis. Men det förklarade jag, att så var det inte. Till skillnad från tidigare tänkte jag istället att vi ska ha råd att åka på MER semester, genom lite smart ekonomisk planering. Det vill säga spara undan lite. Det tycktes lugna hustrun. Tills vidare.

Jag har aldrig varit en ekonomisk talang, utan snarare en impulsiv slarver. Och jag lever med det. Gamla synder är mitt eget ansvar, men nu har ett ändrat beteende börjat ge resultat. Jag skyller inte på någon annan än mig själv att jag inte är miljonär idag. Därför bara måste jag tipsa om den här artikeln om svenskarna och deras förmåga att skylla ifrån sig. Läs den och begrunda.
Att se sin egen insats, om den så är framgångsrik eller fullständigt värdelös, ta till sig den och göra något med den - det skapar förmåga till framgång. Att skylla på yttre omständigheter är kontraproduktivt och passiviserande.

Och då kommer jag ofrånkomligt in igen på barn - mina egna. Att lära dem att allt man gör har konsekvenser. Bra eller dåliga. Och att de inte är offer för något de inte kan påverka.

Jag citerar: Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa. I ett samhälle där goda handlingar och gott uppförande inte belönas och där dåliga handlingar och dåligt uppförande inte ger konsekvenser uppstår frågan varför man över huvud taget ska bry sig. Slutcitat.

Kränkt. Kränktare. Kränktast. Kränkt är ett ord jag tycker mycket illa om.

Vill du bli rik? Ekonomiskt oberoende? Tjäna massor av klöver? Börja på hemmaplan.

Jag gillar Ann Heberleins, artikelförfattarinnans åtta råd:

1 Erkänn dina begränsningar. Sluta snegla på vad andra gör. Ställ rimliga krav på dig själv och hys rimliga förhoppningar om din förmåga, varken för höga eller för låga.

2 Acceptera att livet inte är rättvist. Orättvisor som kan jämnas ut bör vi arbeta för att minimera. De som är svårare att påverka måste vi lära oss att leva med.

3 Du kan välja och ta ansvar för dina val. Alla dina ord och handlingar får konsekvenser för dig och andra. De konsekvenserna måste du ta ansvar för.

4 Ta dina och andras skuldkänslor på allvar. Det är ett tecken på att du har moralisk identitet. Se skuldkänslor som en moralisk barometer, en hjälp att navigera i det egna moraliska landskapet.

5 Var rädd om din autonomi. Låt inte andra människor eller slumpen avgöra vad och vem du är, var och hur du lever ditt liv. Förlita dig inte på systemet när du kan förlita dig på dig själv.
6 Klandra och beröm, undvik ursäkter. Att klandra människor är att ta dem i anspråk, att faktiskt ta dem, deras värde som människor och deras ansvar på allvar. Det är att respektera den andra.

7 Inse att samarbete lönar sig. Det är reciprocitet, ömsesidighet, snarare än altruism och egoism som är grunden i vårt samhälle. Det är inte fult att förvänta sig att bli bemött på samma sätt som man själv bemöter andra.

8 Ta vara på din självrespekt och din makt. Sträva efter att vara en sådan människa du vill vara, en människa du kan respektera. Låt inte andra människor kränka dig. Lika lite ska du använda din frihet och din makt att kränka andra.

Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, självkänsla, skuld