Sverige, Sverige, fosterland

BNP - bruttonationalprodukt. Vårt kära Svealand hänger inte med, trots en borgerlig regering. Nu senast så är det vår granne Norge som skadeglatt konstaterar att de kommer att klå oss framöver. Trots att de är hälften så många som vi.

Norrmännen jobbar lite men är oerhört effektiva - även om vi räknar bort deras 'svintur' med oljefyndigheter. Sverige har rasat i välståndsligan från en 4:e plats i världen till en 12:e plats (2008 års siffror). Vi har inte repat oss ifrån krisen i början av 1990-talet. De svenska företagen har fått allt mindre betalt för sina produkter det senaste decenniet. Vad beror detta på?

Indien beklagar sig nu över att de börjar få slut på ingenjörer och programmerare eftersom utländska företag investerar oerhört. I Brasilien infördes en investeringsskatt för att dämpa de ivriga internationella investerarna.

I år är det valår. I Sverige fortsätter vi att prata om oss svenskar som om vi är en ekonomisk stormakt som har råd med både det ena och det andra. Vi har råd med en generös välfärd och det finns pengar till hög a-kassa, förtidspensioner och människor i marknadsåtgärder. För mig så är det här bara valfläsk och pyttipanna. Jag fasar för en ny mandatperiod med socialdemokrater, miljöpartister och ex-kommunister i regeringsställning - dessutom med ett försvagat (s) som troligen måste ge Lars Ohly:s falang en eller flera ministerposter.

Vi hänger inte med, åtminstone inte tillräckligt väl. Sveriges BNP har utvecklats stadigt sämre sedan 1970-talet än nästan alla EU-länder. Vi ska inte gå runt och tro att vi tillhör den ekonomiska eliten - det har socialdemokratin stadigt raserat under år av devalveringar och misskötta statsfinanser.

Vad är det för fel på oss egentligen? Varför kan finnarna och norrmännen? Jag är säker på att det handlar om en skev självbild och en överlägsen attityd. Men det duger inte om man vill ha mat på bordet, bo drägligt och klä sin familj. Vi kommer garanterat att ha en urholkning av 'folkhemmets' trygga famn oavsett vem som regerar framöver. Var och en måste se om sitt eget hus och ta hand om de sina -  på ett sätt som ingen av generationerna från 50-talet och framåt vet något om. Solidaritet non grata. Förfasas över det, det kan vi göra. Fördöma och svära åt det med. Men var och ens privatekonomi kommer att bli än mer privat.

Det är dax att kavla upp ärmarna, jobba för sin egen framtid, skaffa sig den privatekonomi som krävs för att klara vad som helst och hoppas på att folk har begripit att samhället inte kan försörja alla som inte vill jobba. För det finns sådana landsmän, många sådana svenskar som formats av trygghetssystemens generösitet.

Och funkar inte det, så kanske Norge vill ta emot oss som sätter en heder i att vara självförsörjande?