Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Var min vän, döden

Döden, döden. Så brukade Astrid Lindgren och hennes syster inleda sina telefonsamtal på äldre dagar. Och sedan var det överstökat och man kunde börja prata om annat.

Döden är allestädes närvarande i våra liv - från och till, ibland på avstånd och sedan väldigt otäckt nära. Och när den kommer så nära att det är vänner eller släktingar som drabbas så tenderar den att skaka om oss.

På samma sätt påminner allvarlig sjukdom oss om döden. Att den är obeveklig. Att den kommer till oss alla, förr eller senare. Döden är omutlig.

I den senmedeltida moraliteten "Det gamla spelet om Envar" är berättelsens huvudkaraktär Envars första ord sedan Döden sökt upp honom: "Oh Death thou comest when I had thee least in mind." Döden är alltid oväntad, men ju modernare och mer upplysta vi blivit, desto mindre benägna tycks vi vara att acceptera dess existens. Det gäller envar.

Döden tvingar ut huvudpersonen Envar på en resa och Envar försöker förgäves få Släkt, Vänskap, Styrka och Skönhet att följa med honom. Men den enda som vill följa Envar är Goda gärningar.

En berömd 'Döden' som de flesta känner till är väl Ingmar Bergmans i filmen 'Det sjunde inseglet' där en riddare, Antonius Block, spelar schack med döden.

Replikskiftet är episkt:

- Vem är du?
- Jag är döden.
- Kommer du för att hämta mig?
- Jag har redan länge gått vid din sida.


I många filmer har Bergman bearbetat döden - han led länge av dödsskräck. Men han bearbetade denna skräck och kom över den. 'Jag är inte rädd för döden' sa han sedermera. 'Men jag har upplevt på nära håll den smärta, förnedring och förudmjukelse den kan innebära. För mig hoppas jag att döden kommer som en vän.'

Just i dessa dagar så är en kär släkting till mig väldigt sjuk i cancer. Och även om jag är frustrerad eller näst intill förbannad över denna orättvisa, så som jag ser det, så påminns jag om att döden allt som oftast finns i närheten.

Joan Didions skrev i sin roman "The Year of Magical Thinking" att "Life changes fast. Life changes in an instant. You sit down to dinner and life as you know it ends." Döden knackar på. Och inte är man det minsta förberedd.

Men när döden kommer, trots allt, så hoppas jag att den kommer som en vän. För dig. För mig. För alla nära och kära.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg