Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Nu händer det

En sak som bekymrar mig från stund till en annan är att jag inte längre vill den dagen jag kan. Eller ännu värre - jag kan men kan inte längre. Kryptiskt formulerat men förklaringen följer.

Det är lätt att tro att man är en statisk person genom livet, åtminstone i det hänseendet att önskningar och drömmar hänger med på färden. Men jag har exempel på att så inte är fallet bland vänner och släkt. Och även en gryende känsla hos mig själv.

Nyckeln är ju många gånger ekonomin för att uppnå vissa drömmar. Om det så är den där bilen, huset, resan eller vad det nu må vara - vanligen finns det en prislapp och den ska man vilja och kunna betala. Så man sparar och gnetar. Eller kanske inte ens det, utan väntar ut en 'förväntad' ekonomisk framtid som är mer gynnsam - när barnen flyger ut har vi råd! När karriären lyfter finns pengarna där! Och så vidare.

Men när dagen kommer att jag verkligen har pengarna till att ha råd med den där resan - vill jag då fortfarande det? Kanske. Kanske inte. Mina prioriteringar kanske är annorlunda, drömmarna skiftat, önskningarna i en annan riktning. Och det kanske känns i sin ordning. Eller inte. Det kan också kännas som om något gick förlorat. För att man väntade för länge?

Ett konkret exempel är att jag är väldigt sugen på att vandra längs havet på Lykienleden i Turkiet. Lykienleden är den första långvandringsleden i Turkiet och den är utstakad mellan Medelhavets vågor och de dramatiska Taurusbergens spetsar. Ansedd som en av världens vackraste vandringsleder. Vad hindrar mig att inte genomföra detta äventyr? I vårt fall är det inte pengarna som är en ursäkt.

Just nu är det ett av barnen som är för små för att fotvandra, men han växer ju till sig. Så om sex, sju år är han stor nog. Så jag hoppas på att min önskan att göra det här finns kvar då. Och möjligheten. Det låter kanske löjligt men på senare år så har jag blivit mer medveten om min egen dödlighet. Saken är ju den, om jag anammar ett riktigt svart perspektiv, att vi alla är döende efter tjugofem års ålder. Vår tid rinner iväg fort, fort och var och när den tar slut vet vi inte. Håller jag mig frisk kan jag säkert vandra i Lykien om sju år. Och om sjutton år. Troligen därefter med. Men jag kan inte vara säker. Och kanske jag inte längre vill heller?

Vad jag på denna krokiga väg försöker säga är de uttjatade orden kring att inte skjuta upp det du vill göra idag. Imorgon kan du kanske inte. Imorgon vill du kanske inte. Och därmed är du en erfarenhet, en upplevelse, ett rikt minne fattigare. Livet är inte de dagar som gick utan de dagar du minns. Hälsan kan sätta stopp. Livet kan bli kortare än vad du tror.

Men åter till pengarna - om jag saknar dem och inte kan göra det jag vill, då? Om jag måste spara och gneta i åratal för att nå det där jag önskar så hett? Då säger jag helt krasst - försaka i ett år för att nå något du önskar är helt OK. Är tiden längre; fundera på att revidera målet eller drömmen istället. Många små lyckostunder som blir av är bättre än en stor som brann inne.

Det påminner mig nämligen om en dikt jag läste en gång kring det här med åldrandet. Att ett långt liv i sig inte nödvändigtvis är bättre än ett kortare: Vad är ett långt liv för en slags gåva, när huvudet är tungt och bara vill sova?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , intressant?

Kommentarer

  1. Som vanligt formulerar du det jag så ofta tänkt. Just det här med att jag kanske vill något nu, och det skulle ge mig glädje nu, men om 5 eller 10 år kanske det inte är viktigt längre. Gör det då det hela mindre viktigt nu? Verkligen tänkvärt!

    SvaraRadera
  2. Det var huvudet på spiken det!
    Bra inlägg!

    SvaraRadera
  3. Ja jag funderar också en hel del på det här med att leva i nuet kontra vänta in framtiden...

    SvaraRadera
  4. Börjar närma mig 40 och har precis samma funderingar... Inte kris men lite livsvemod som sveper fram då och då. Är himla dålig på att sätta upp långsiktiga mål, spara till dem och sedan genomföra det tänkta. Fick lite ny lust att ta tag i något mål efter att ha läst din text.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg