Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak
8 kommentarer
Läs mer
Etiketter

Ett barn i själen

Kom på mig själv igår sittande på jobbet att jag satt och tittade ut genom fönstret och längtade mig bort. Bort till något annat, något spännande, annorlunda..

Skillnaden är inte påtaglig nu när jag passerat de 40 jämfört med när jag var barn. Även då kunde jag sitta i skolan, titta ut och längta mig bort. Inte allför sällan till något fantasiland där jag var någon helt annan. Fantasin var stor.

Men jag är egentligen ganska stolt över mig själv. Jag är fortfarande ett barn i själen. Jag har inte blivit gammal, bitter, cynisk eller tråkig. Jag intresserar mig fortfarande för de små tingen i livet och mindre för de stora. Jag har fantasin i behåll och även om jag gett upp tron på jultomten så är jag fortsatt barnsligt nyfiken av mig.

Att sitta på jobbet och längta mig bort till något annat - är det fel? Längtan är ju inte IFRÅN något, utan TILL något. Jag längtar efter upplevelsen och nuet.

Mina arbetsuppgifter är inte viktigare än att resultatet av dem är bortglömda om fem år. Så jag tar dessa med ro. Fem år i resten av mitt liv är kanske tio eller fler procent och därmed något att vurma om - att förvalta.

Tid är verkligen pengar. Tid är livskapitalet. Allt jag finner mindre viktigt att göra är slöseri med resurser. Jag är ett barn i själen som vill fortsätta att leka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , Intressant?
Skicka inlägg
Etiketter:

Kommentarer

  1. Anonym21 augusti 2010 kl. 20:12

    kikar in-du brukar ha så kloka inlägg.
    idag skriver jag i min blogg om folk som inte kan spara.

    SvaraRadera
  2. Per Penning22 augusti 2010 kl. 12:49

    Tack, Kattliv! :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg