Jag har förmånen att få bo på en mycket vacker plats på jorden. Det är inte många steg från familjen Pennings boning till den ljuva, skånska bokskogen och härliga naturstigar att följa.
Denna söndagmorgon så drog jag på mig gymnastikskorna och klev ut genom ytterdörren, vandrade några asfalterade gator ned innan de övergick till grusväg. Vandrade förbi några gårdar där hästar, utan att ta notis om mig, betade och viftade efter flugor. Tio minuters lunk och jag gled in i naturkyrkan med ett ljusgrönt tak.
Att njuta av naturen och ladda batterierna är inte en självklar aktivitet, har jag lärt mig. Om man bor i stan och har långt till en grön lunga, då förstår jag bättre varför tillfällena blir få att ta sig ut på landet. Men alla mina grannar, som bor mitt i paradiset, var håller ni hus?
Idag vandrade jag ungefär nio kilometer och det var härligt. Lite fuktigt, några droppar regn och en frisk vind. Massor med dofter, fåglar som sjöng, grodor som kväkte ikapp och näst intill total ensamhet under två timmar. För hur många människor mötte jag? Jo, en enda familj med sin hund. På en söndag. När massor av folk är lediga. Hallå, var gömmer ni er?
Att förmå sig njuta av naturen är inte heller det självklart. De få gånger jag stöter på någon där ute i skogen så tillhör de oftast en av tre kategorier.
Den första är de babblande mammorna. De brukar bestå av två, eller möjligen tre, kvinnor i den yngre medelåldern som pratar högljutt i mun på varandra om alla sina vardagsbekymmer. De är så uppe i sitt samtal att de inte ens skulle märka om de trampade på en rar växt eller skrämde upp en kanin ur sin håla. Nej, de är inte där, i naturen. De är på kafferep - samtidigt som de rör ben och fötter.
Kategori två är skogscyklisterna. På terrängcyklar i tighta kläder och lustiga hattar far de fram galet fort längs stigarna - gärna i en grupp - och sprutar lera på varandra och sig själv. Det här är en slags träning, har jag förstått, och kanske har de roligt också. Men omgivningen hinner de knappast ta någon notis om.
Den sista kategorin är hundflåsarna. Dessa personer har med sig en hund, inte sällan en golden retriever eller labrador, som efter en vecka i farstun är i stort behov av att röra på sig. Och det brukar gå ganska fort då hundägaren hänger efter i ett sträckt koppel och en halvstrypt jycke drar iväg allt vad tyget håller. De stackars hundflåsarna har heller inte någon kondis som räcker till för att hålla jämna steg med Fido, så deras yrsel gör inte promenaden till en naturupplevelse, erfar jag.
Ja, det är synd om människor som inte lyckas att uppleva stillheten i naturen.
Läs även andra bloggares åsikter om
Det som är livet,
Välmående,
Upplevelse,
Tankar,
Inspiration,
intressant?
Folk har alltför mkt annat o tänka på. Vi har skaffat oss så mkt skit som vi inte behöver eller som tar mer energi av oss än det ger tillbaka, så att ingen har tid till att närvara längre, själv eller med andra. Alltid nåt annat o tänka på som måste göras eller uppnås.
SvaraRaderaFina exempel på o kasta bort sitt liv egentligen. Vilket tyvärr är vad de flesta gör. Att alltid ha tankarna nån annanstans. Aldrig vara nöjd med det man har osv.
Det är ju den bristande livstillfredsställelsen, som annars mest kommer från vårt inre (vilket vi helt tycks ha glömt i vår del av världen iaf), som vi till alltför stor del försöker kompensera med mer grejer, mer renoveringar, en bil till, stiga i graderna på jobbet osv.
Vi måste tänka om från grunden om vi vill komma ur detta. Det är bara när tankarna o engagemanget kan vara här o nu fullt ut som man kan njuta. Gäller det mesta.. som tex musik eller att umgås med en annan människa. Vad som helst. Då underlättar det om man inte måste ha 20 milj andra grejer o tänka på.
Vi har dock byggt upp ett överdrivet komplext samhälle där vi bara får jobba mer o mer för o generera högre o högre vinst högst upp. O det är inte lätt när den billiga energin (oljan) är i en nedåtgående trend när det gäller tillgänglighet.
Trots att vi aldrig haft så mkt automatisering som nu så har vi ändå knappt tid o ta hand om p lära upp våra egna barn längre utan måste lämna bort dem större delen av dagen osv. Vad fick vi istället? En 60" platt-TV?
Det här har spårat ur fullständigt enligt min mening. Att du inte möter nån ute i naturen när du är ute o går är bara ett av en mängd indirekta symptom på detta.
Tack för din kommentar, m96. Mycket av det du skriver håller jag fullständigt med om. Vi lever i ett stressat samhälle, för mycket som måste hinnas med på för kort tid så att njuta i stunden hinns inte med det heller. För egen del har jag upptäckt mindfulness - hur svårt det är men också hur mycket det ger. :)
RaderaKanske är själva vetskapen att "kyrkan" finns där tillgänglig i närheten lugnande i sig för de du inte möter?
SvaraRaderaJa, vem vet? :)
RaderaDu glömde "geocacharna" dit min familj tillhör. Vi letar skatter i tempo i samma stil som hundflåsarna, men sedan, när skatten är funnen på någon naturskön plats så visar jag harsyra för min dotter, skalar de små årsskotten från granen och äter den söt-beska pinnen som är kvar, äter medhavd matsäck och det enda som stör doften av naturen är möjligtvis doften av termoskaffe.
SvaraRaderaFast visst är det synd. Ett av mina bästa resminnen är en fjällbäck i Österrike där jag satt i flera timmar och njöt av naturen.
Geocaching är väl ett bra sätt att få ut ungarna i naturen? :)
RaderaOm man slängde platt tv:n på tippen,skulle nog folk få tid att vandra ut i naturen.Det tillbringas alldeles för mycket tid framför TV-aparaten.
SvaraRaderaJapp, det är riktigt. Jag vet flera exempel på människor som gjort sig av med tv:n och inte saknar den en minut sedan dess. :)
Radera