Det man egentligen ville ärva

Det ligger ett meddelande kvar från i våras. Min syster skriver att pengarna kommit in, en summa jag inte tänker sätta siffror på här, och jag minns att jag svarade något praktiskt om vinterdäck. Det är typiskt mig. Man får sin mors sista tillgångar liggandes på kontot och det första hjärnan gör är att räkna ut hur långt de räcker.

Jag har länge trott att pengar är tid. Varje sparad krona en fri dag, varje lån en intecknad framtid, den räkningen har jag gjort så många gånger att den känns som andning. Men den här summan går inte att räkna på det viset. Den är inte intjänad tid, den är återlämnad tid, någon annans, och den låter sig inte växlas till soliga dagar hur jag än vrider på den. Pengarna finns där i kontoutdraget, städade och exakta, men det de faktiskt representerar går inte att lägga i en excelformel. Ett hus i en liten kuststad som stod tomt. En byrålåda med några få kvarlämnade ting som ingen öppnat på länge. En mor som höll ett av dem i handen på en gammal bild och sen aldrig mer.

Jag var där och hämtade post för några veckor sen. Ett kontoutdrag på noll kronor, absurt nog, från en bank som inte fattat att kunden är död. Jag stod i hallen längre än jag behövde och kände mig obehaglig till mods utan att kunna säga varför. Kanske är det bara så ett hus känns när ingen längre bestämmer var man ställer skorna.

En gammal reseväckarklocka, av det slag man drog upp för hand, gav jag bort till någon i nästa generation. Hon har den på nattduksbordet nu, vilket gör mig gladare än jag velat erkänna, även om den inte går längre. Något annat ur samma låda, en pennkniv med skaft av ben, gick till en annan i familjen. Jag vägde värdet i tanken innan jag delade upp det, inte i kronor utan i rättvisa, för att fördelningen skulle kännas jämn. Där ser man vem jag är även i sorgen, en man som mäter kärlek i decimaler. Fru Penning skulle säga att det är omtänksamt. Jag tror det bara är den enda formen av kontroll jag har kvar över något som annars inte går att kontrollera alls.

För det är väl det pengar faktiskt lärde mig den här gången. Inte att de köper frihet, utan att de ibland bara är det sista konkreta som finns kvar av en människa, innan även de försvinner in i vardagen som allt annat, nya däck, ett tak som behöver ses över, en sommar som glider förbi. 

Man ärver aldrig det man egentligen ville ärva. Man ärver bara det som råkade finnas kvar.