Formas man av sin uppväxt? Jag tror att så är fallet, definitivt. Det gäller också pengar. Jag växte upp i ett arbetarhem och jag har inga minnen alls av att vi pratade om just pengar. Varför? Var det ofint, kanske? Jag vet inte riktigt.
En enkrona, kanske ibland två. Senare en femkronorssedel. Mormor stack till. Veckopeng av min mor på ett par kronor. En slätstrucken och sedan veckad tiokronorssedel av farmor och farfar på födelsedagen. En sparbössa med mynt ned till femöringars värde. Sådana minnen finns men inga samtal.
I skolan blev klass tydligare - vissa barn hade föräldrar med pengar men det fanns också de som hade det mer knapert. Framförallt vad det kläderna som var markörer - det syntes var plaggen köpts och att de lappades och ärvdes ned genom syskonskaror gick inte att dölja.
Jag var tidigt avundsjuk på min betydligt äldre bror som hade prylar jag suktade efter. Adidasskor. Lammullströja. Sony walkman. En digitalklocka. Han tjänade pengar eftersom han jobbade på livsmedelsaffären på hörnet efter skolan och på helgen så det var inget konstigt i sig. Och han var ju också tio år äldre. Likväl kunde jag inte låta bli att jämföra och tråna, jag i mina Lejonskor, Non-smoking-generation-sweatshirt och analogklockan med läderrem på handleden. De där skorna förföljde mig ända in lumpen.
Jag hade aldrig pengar. De jag fick eller tjänade, de försvann. Alltid. Jag var frustrerad och fattig - från vaggan till bortom de tjugo.
På högstadiet började insikter vakna - allt från tjejer till hur jag klädde mig och såg ut. Köpte deodorant. Och timoteijschampoo. Kämpade förtvivlat med att se coolare ut. Iakttog och försökte lära mig. Klasskamrater gick till Tempo och bläddrade i skivbackar. De köpte skivor av Cool & the gang, Boney M och Gasolin. Jag hade en skiva hemma - Jennie, Jennie med Lasse Berghagen. Onekligen hade jag jobb att göra - men inga pengar att köpa skivor för.
Jag fick be kamrater att spela in till mig på kassett - en nesa i sig.
Vågade inte lämna över något av de två band jag hade inköpta på BP-macken. De hette Toniton 2000 och var sextiominutersband utan finess. Pungslog mina finanser för att kunna köpa ett BASF-band av klass som kostade över tjugo kronor för att kunna bli cool med Cool & the gang. Var hemma hos kamraten - han hade tio eller tolv TDK-band på rad. Jag var avis än en gång.
Spelade mitt BASF på en monokassettradio jag fått i julklapp - den var synnerligen mesig. På översta hyllan på Axlins stod den bergsprängare från Philips som blev min ledstjärna. Jag sparade och gnetade - i nästan två år! Det var en lycklig dag då jag spatserade dit och kunde inköpa min egen stereokassettradio.
Sedan började jag på gymnasiumet - utan pengar men med en ny potential: studiebidraget! Fortsättning må följa!
Trevlig helg!
Läs även andra bloggares åsikter om
Det som är livet,
Erfarenhet,
Fattigdom,
Livet,
intressant?
Kommentarer
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.