Skeenden
Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak
Själv autogirerar jag varje månad en (alltför) liten slant till en del partipolitiskt obundna hjälporganisationer.
SvaraRaderaHar ofta funderat på fadderverksamhet, men jag undrar om jag har envisheten att fortsätta (man ska skriva brev och upprätthålla en personlig kontakt med mottagarna, åtminstone hos de organisationer jag kollat in)...
Det är tydligen ganska vanligt att folk (entusiastiskt!) engarerar sig, men sedan släpper taget (t ex när de får egna barn)...
Har dock inte lagt planerna helt på hyllan ännu...
Carolus
Carolus, det är inte nödvändigt att skriva brev eller upprättahålla någon kontakt, faktiskt. Inte när det gäller Barnfonden. Men det är i sig berikande att lära känna barnet. Då blir det än mer påtagligt hur många människor lever.
SvaraRaderaHej Per Penning,
SvaraRaderaKan bara halla med. Skaffa fadderbarn! Vi har tre pojkar och har ett fadderbarn for varje barn. Kanske ar fadderbarn en battre investering an att spara at sina barn. De far en insikt om att det ar viktigt att dela med sig av sina tillgangar samt att alla manniskor har lika varde. Och kanske ett intresse for geografi osv. Kanske kan vi dessutom en vacker dag hjalpa dem till att bli utbytesstudent - bade fadderbarnen och vara barn.
Laste ocksa inlagget om att livet ar orattvist. Visst ar livet orattvist men vi kan ju faktiskt hjalpa till att forbattra for andra manniskor pa olika satt (fadderbarn, skanka pengar till valgorenhetsorganisationer, skanka klader, kopa rattvisamarkt kaffe (jag rekommenderar att se filmen "Black Gold") osv). Jag har rest en del i fattiga lander som Bangladesh, Sri Lanka, Pakistan etc och kan bara i halla med att livet ar sa himla orattvist. Vi tar for givet att vi har tillgang till rent dricksvatten, mat och tak over huvudet medans det fortfarande ar en dagig kamp for manga i u-landerna. Utover det har vi bra sjukvard, gratis utbildning, bra rattssystem, lag korrumptionsgrad osv. Bara genom att fodas i ratt land far vi mycket serverat pa silverfat. Utan att ens vara tacksamma for det vi har. Andra som rakar bli fodda i Bangladesh eller Afrika har helt andra forutsattningar. Forhoppningsvis ser varlden battre ut nar mina barn ar i min alder (om ca 35 ar).
Jag tycker bla att Percy Barnevik gor ett valdigt bra arbete i Indien.
Bra inlagg och en bra blogg!