Hopp och förtvivlan

Även jag berörs illa av vad som har hänt Engla, flickan ifrån Stjärnsund, Dalarna. Jag vill helst inte tänka på vad som troligen har skett. Inte efter att ha sett morgonens nyheter.

När man har egna barn är det lätt att förstå den svarta avgrund som öppnas framför en som förälder, en förlamande skräck. Jag lider med flickans familj.

Alla ni män som våldtar och förudmjukar, misshandlar och kanske mördar. Var finns er empati, er mänsklighet? Varför tar ni inget ansvar för era drifter, handlingar och böjelser och inser att ni skadar andra människor? Eller är ni så sjuka att ni inte kan? Så är det antagligen.

När barn far illa mår jag illa. Jag väljer dock att inte deltaga i 'Ett ljus för Engla', som många av mina medbloggare gör. Då borde jag även tända ljus för en massa andra barn, ett exempel är Darfur, i vår värld.

Vad har detta inlägg med privatekonomi att göra? Jo, distans och perspektiv på vad som egentligen betyder något.

Läs även andra bloggares åsikter om Engla, empati, barn