Jag tror att alla som är föräldrar känner igen sig när jag säger att man alltid vill deras bästa. Att de ska lyckas i skolan, ha bra kompisar och trivas med livet. Dessutom vill man gärna ge dem de man själv kanske saknade i sin egen uppväxt. Det kan ju vara allt ifrån att man själv växte upp fattigt, inte fick fina kläder utan ärvde storebrorsans, inte var på semester eller kanske till och med fick stryk av pappa. Så då kanske man förser sina barn med mycket fickpengar, nya märkeskläder och åker på utlandsresor varje år, med motivationen att 'mina barn ska få det jag inte fick'.
Men är det verkligen en god strategi? Att väva samman sitt eget arv med sina barns? Krävs inte en viss grad av objektivitet även i barnuppfostran?
Jag kan allt annat än påstå att jag är den bästa av föräldrar - jag är en ganska självständig person som har mina egna intressen och tidkrävande aktiviteter, och har aldrig gått upp i någon självuppoffrande roll som förälder. Många gånger kanske jag kräver för mycket av mina barn att de ska kunna ordna med sina saker, aktiviteter och skolarbeten själva. Samtidigt så kanske det ÄR bra att vara en sådan förälder? Att ställa krav, att förvänta att de kan och har förmågan?
Så någon så kallad
curlingförälder är jag rakt inte, knappast hustrun heller.
En gång läste jag ett bra uttryck som ungefär lydde som så att
'låt barnen gå sin egen väg med vetskapen om att du finns där i bakgrunden om de behöver dig'. Det tycker jag är både vackert och förnuftigt. Att barnen skaffar sig erfarenheter inför det framtida vuxna livet behövs. Livet är orättvist, som jag skrev om
här.
Min dotter, snart tio år, kan agera ett målande exempel. Hon tittade på 'Barda' och 'Wild Kids' och ville gärna vara med.
'Skriv dit, då' kontrade jag. Så då gjorde hon det. Men hon kom inte med. Besvikelse.
'Sånt är livet, vänj dig' fick hon höra från sin elake far.
'Testa något annat, det fungerar kanske.' tillade han dock.
Då hittade hon något som hette
statist.se som hon ville registrera sig på.
'Fine' sade far. Så det gjorde hon. Efter ett tag blev hon kontaktad för en provfotografering av barnkläder hos en större svensk klädfirma, och vi åkte dit. Hoppas, hoppas tänkte dottern. Och se - hon kom med. Så en tvådagars session med klädbyten och fotografering blev belöningen, och dottern var lycklig.
'Det här är din egen förtjänst' sade bryske far.
'Du jobbade på det, och du fick ett resultat.' End of story. Betygsätt gärna detta föräldraskap. :)
Jag är dessutom lagledare för dotterns fotbollslag, och jag har sett och inte minst hört föräldrar och lagledare som inte låter sina barn har roligt med fotbollen. De kräver, de ropar och skriker på sina barn. Hur många av dessa barn tycker det är roligt med sin
sport, egentligen? Riksidrottsförbundet säger att barns idrott upp till 12 år ska vara lekbetonad och kunna utveckla barnet fysiskt, socialt och kulturellt. Den rekommendationen borde följas betydligt bättre. Vuxna som genom barn försöker kompensera för egna tillkortakommanden är snett ute, minsann.
Att
förbereda sina barn, på ett lekfullt sätt, att bli självständiga, tänkande individer - det är föräldrars viktigaste uppdrag.
Läs även andra bloggares åsikter om
Barn,
Barnuppfostran,
Orättvisa,
Självständighet
Ja, jag brukar säga att det är bra att jag har mer än ett barn ;). Medan sonen är en sån som förmodligen andra refererar till som "duktig" så är dottern av en annan och vildare sort.
SvaraRaderaBarn föds med sina förutsättningar, sin personlighet och talanger (även brister). Mitt krav på mig själv som förälder är att ge barnen möjlighet och verktyg att utvecklas.
Man kan jämföra med intelligensforskning (det område där man kanske forskat mest). Man föds ex. med en möjlig IQ som vuxen på 95-135. Med den bästa maten, skolan etc. så når ditt barn sin topp. Gäller förmodligen även om man vill utveckla musik eller något annat. En kombinatopn av arv och miljö alltså.
Sen är det himla enkelt att tycka till om barnuppfostran när man står vid sidan om. En del åsikter jag har haft, skäms jag för idag.
Tur nog så lär man sig av sina barn..
Intressant, den där bilden har jag som tavla här hemma :)
SvaraRaderaJag kunde inte hålla med mer. Min uppgift är inte att jämna vägen för mina barn, den är att hjälpa dem att klara en gropig väg utan att falla (eller åtminstone så att de kan resa sig upp när de faller). Visst är det svårt att se sina barns besvikelse, särskilt när man så lätt kan förutse den, men ... man hjälper dem inte om de inte får driva igenom sina idéer och prova själva.
SvaraRaderaJag tycker du verkar vara mer engagerad än dem flesta föräldrar med "lagledare fotbollslag" m.m. Dessutom bygger du ju en fin framtid för dem med ditt sinne och intresse för ekonomi (:
SvaraRadera