Skeenden
Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak...
Problemet är nog att vi i dagens "alla är sin egen lyckas smed samhälle" har lite överdrivna förväntningar till detta livet. Vi har inga självklara förutsättningar längre i att hantera livskriser, sjukdom och annan motgång. Vi har blivit så överflatiska. Vi bidrar därmed till att våra medmänniskor inte tacklar motgång och konstruktiv kritik (och själva har vi glömt hur man ger den). Jag menar inte att alla skall bli superkritiska och racka ned på varandra, men det är faktiskt lov att både vara sjuk, må dåligt och ha det jävligt. Det betyr inte att man är en misslyckad individ men alldeles, alldeles normal. Livet är inte alltid så kul, och då behöver vi någon som kan lyssna på oss, uten massa käcka tillrop om att det ordnar sig nog. För det är faktiskt inte säkert att det ordnar sig, och när det går åt helvete är det gott att veta att vi inte är så ensamma som vi tror.
SvaraRaderaNej, Per, jag kan inte lova dig att morgondagen blir bättre. Du har många tuffa dagar bak dig och framför dig.Finn någon som du tror kan komma att stå där stadigt och lyssna på dig.Och du har rätt, det är de små händelserna som är själva livet. Men vi måste upptäcka dem själva. Jag önskar dig alla goda tankar och någon med stadiga lyssnarstövlar.
Man behöver tycka synd om sig själv och må dåligt ibland. Det går inte att vara stark hela tiden.
SvaraRaderaSom Grön säger är det nog bra att ha någon och bearbeta sina tankar med också.
Det finns alltid någon som har det värre. Men ens eget lidande kan vara väl så plågsamt ändå.
Jag håller med dig genom att jag tror att inställningen betyder väldigt mycket. Ser man svart så blir det svart med största sannolikhet. Däremot betyder inte det att man måste vakna och vara lycklig och klämkäck varje dag. Det finns alltid någon som har det värre, men det betyder inte att vi alltid måste gå runt och vara så tacksamma för allt hela tiden (även om det säkert underlättar).
SvaraRaderaVisst är livet en gåva, men det är inte alltid en trevlig, vacker och underbar gåva ur vårt eget lilla perspektiv.
Jag tror att man måste försöka hitta något positivt när livet blir för negativt, men jag tycker också att det är helt ok och nödvändigt att ibland få tycka synd om sig själv, deppa och bara vara lite låg i perioder. På det viset kan man också finna energi och slutligen komma ut ur mörkret både starkare och gladare.
Jag hoppas verkligen att det löser sig för er på något sätt och att ni båda kommer ur det både starkare och gladare oavsett hur ni gör. Det känns som lite klyschiga ord i en jobbig tid, men jag vet inte annars vad jag ska säga.
/Fru Krona
Nej, nu jävlar tycker jag du faktiskt få ta dig i kragen och rycka upp dig. Att gå och tycka synd om sig själv leder överhuvudtaget ingenstans.
SvaraRadera1. Vad vill du? (realistiskt, tidsbestämt, förrankrat osv.)
2. Hur når du dit?
3. Hur ser planen ut?
4. Verkställ!!
Per Penning,
SvaraRaderaDet går alltid att relativisera sina egna problem, men jag undrar om det är sunt?
Om ert förhållande är på upphällningen efter så lång tid, så är det klart att det är supertungt för er båda två just nu. Det är en omvälvande förändring och sorg, rädsla, oro och ångest inför framtiden är naturliga känslotillstånd. Hur ser den människa (robot?) ut som glider igenom en sådan här sak som vore det ingenting?
Hoppas du kan kämpa dig igenom den svåra tid som du upplever just nu!
Mvh
Carolus
Carolus, tack för de värmande orden. :)
SvaraRadera