Left, Right or take a Break?

Så är resan slut. Över. Vi är framme vid något. Eller så reser vi bara ifrån.

Herr och Fru Penning ska nu gå skilda vägar. Ett äktenskap som bara hyser känslor i en riktning är dömt. Vi har båda verkligen försökt på alla de sätt och vägar som går. Familjerådgivning var det första för ungefär två år sedan. Många insikter fann vi där och äktenskapet blev på det hela mycket bättre därefter. Men förmodligen så hade alla våra bekymmer och kriser effektivt tagit död på fru Pennings förmåga att älska sin make. Att försöka i all ära - hur forcerar du fram en kärlek som inte går att mana fram? Jag vet inte..

Vi är inte alls ovänner. Snarare känns det som om vi står vid ett vägskäl, håller varandras händer och ser varandra i sorgsna ögon. Snart tar vi varsin väg och det är med saknad, sorg och tunga steg.

För Per själv är det väldigt tungt. Känslorna pendlar mellan djup förtvivlan till beslutsam effektivitet. Jag är av naturen en person som alltid letar lösningar och så även nu. Den strimma hopp som jag haft om en fortsättning av familjen som den varit är borta. Men jag vill gärna tro att vi ska vara vänner framöver och hjälpa varandra. Och kanske.. ..en dag att vi båda inser att det hela var fel och att vi hon och jag kan vara vi igen?

Så nu sitter jag här vid datorn och läser om boskillnad, skilsmässa och gemensam vårdnad. Otäcka ord och meningar, för mig lika fula som svordomar. Men är det denna väg som min älskade fru Penning vill ta så är jag inte en mindre människa än att jag ska hjälpa och stötta henne hela vägen, med den förmåga som jag har.

Två av mina kära favoriter i bloggvärlden är 'Sjukpensionärens väg' och 'Kaos till koll' som båda har en utlämnande styrka i sina texter som jag uppskattar. Många gånger känns det som om de står mig närmre än många människor jag träffar dagligen - de har öppnat sina hjärtan. Det som är så härligt är att Sjukpensionären tycks må mycket bättre och trivas mer med sig själv. Och Från kaos till koll är min förebild när det gäller kämpatag! Själv går jag nu mot 'Från koll till kaos' i mitt liv, och jag hade helst sluppit den resan. Men vad ska jag göra? Lägga mig ned och tycka synd om mig? Eller lyfta mig allt vad det går i kragen för att vara den förälder mina barn förtjänar? I tanken känns valet lätt, men min själ gör så ont..