Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Tack för allt, kära svärmor

I natt somnade svärmor in. Märkt av lungcancer orkade hennes kropp inte mer och bestämde sig för att sluta. Ett liv som pågått i sextiosex år är, helt abrupt, över.

Nu får ingen av oss längre se henne skratta, prata om sitt, leka med barnbarnen. Hon finns inte längre där, på andra sidan telefonen eller i sin lägenhet, pysslande med sitt. Hon kommer inte mer på besök eller ringer. Hon finns inte där, vid internet-chatten. Min svärmor, en mamma, en syster och en mormor är borta - ur många människors liv.

Hon var en varmhjärtad och oerhört snäll människa. Aldrig att hon fördömde eller gav dåligt samvete. Hon var rak och ärlig utan att vara burdus eller småaktig. Min svärmor var en människa som det var behagligt att vara med, för det var alltid avspänt och naturligt. Jag tror att Gud ville ha henne för sig själv och berövade oss henne alldeles för tidigt. För sådana människor är sällsynta, på tok för sällsynta.

Den förbannade kräftan blev din och vår olycka. Så mycket tid, så många år tillsammans med dig som den berövade oss och dina barnbarn. Och den berövade din tid att se dem växa upp.

Vila i frid, kära svärmor. Vår sorg och saknad är svår och smärtsam, men vi känner också glädje över att din kamp blev kort, utan smärta eller förnedring - sådan som vi önskar oss själva den dagen då vi själva når vägs ände. Ditt minne är kärt och vi tänker på dig så som du var - en källa till så mycket kärlek, glädje och skratt.

Kommentarer

Populära inlägg