Varför slutar de att leka?

Lite glädje och lite sorg.

Varit ute med ungarna och åkt pulka. Vår 4-åring som är grabb och den 10-åriga tjejen. De njöt, skrattade - vi hade det härligt.

Men det var tunnsått i vår lilla backe. Inga av grannbarnen syntes till längre - inte en gång denna vinter.

För något år sedan så rasade de och lekte i backarna, hela vårt lilla grannskap. 5 tjejer och en kille utöver de våra. Men nu lockar det inte längre, det finns annat som är mer intressant. En surgubbe som jag muttrar om att nu är det mopeder, smink, chatt, motsatta könet och att se sig i spegeln som är viktigare. Men det är väl så som det är. Men jag finner det trist - och oroväckande. Är det den här vintern som är den sista som vår tjej vill hänga med ut och åka pulka och stolla sig? Eller finns det hopp om en till?

Eller blir det bara lilleman som vill stoja i backen nästa vinter. Jaja, jag ska kanske inte oroa mig - inget är bestående, eller hur?

Men att kunna leka är viktigt, tycker jag. Att vara tramsig, barnslig och fånig är enligt mig positivt laddade förmågor. De är avväpnande och mänskliga. Jag älskar själv att leka, men jag tar inte mig själv heller på speciellt stort allvar.

Dessutom bryr jag mig föga om vad andra tycker om mig och mina egenheter. Men det är väl det som är väsentligt för tonårsfasen - att passa in socialt och inte hamna utanför är dödsviktigt. Vad andra tycker om en blir normen. Jag minns det själv och jag saknar det inte. Mycket skojigare att vara en gubbe på väg mot de femtio som struntar i rynkade näsor.

Åka pulka är jättekul! Jag själv, gubbtjyven, kanske sitter helt själv där i backen på pulkan och har roligt helt på egen hand om något år? Då får jag nog skaffa mig en lämplig katt som följer med.

Läs även andra bloggares åsikter om Leka, Pulka, Katt, intressant?