Pest

Jag är inte komfortabel med döden. Jag mår inte riktigt bra. Kanske därför som jag drömmer?

All privatekonomi till ära - ibland ter det sig oerhört futtigt. Som nu.

Inga barn ska behöva dö. Och inga små barn ska behöva mista sina föräldrar. Men nu har det hänt igen.

En mamma på sonens dagis har avlidit. Vi visste inget om det, först igår meddelade personalen att Peters mamma gått bort och att de skulle samtala kring det här med de andra barnen.

Nu är Peters pappa ensam förälder med honom och hans lillasyster. Jag kan själv känna hans ansvars tyngd men även den förkrossande bördan av sorg, skuld och oro. Varför? Varför hon? Hur ska jag klara det här? Hur mår barnen? Hur kan jag hjälpa dem?

Till detta kommer sedan allt det praktiska och inte minst ekonomin. Att ha råd att bo kvar, att få vardagen att fungera igen, att orka sköta sitt jobb och att hinna sörja samtidigt. Kanske vi alla borde förbereda oss bättre för döden - ordna saker och ting i förväg för att hjälpa de som är kvar på bästa sätt? Livet är skört.

Döden tillhör livet, de är så tätt förbundna. Förmodligen och förhoppningsvis kan Peter och hans syster hantera sin mammas bortgång med barns otroliga förmågor att just 'hantera'.

Men idag är det pest. Döden är inte sjysst. Två barn har förlorat sin mamma.