Penningkontakt

Dagens reflektion handlar om kontakten med pengarna. Ganska ofta så känner jag att jag inte träffar dem så ofta som jag borde. Jag vet ju att de finns där - på telefonavstånd eller via internet - men vi har glidit ifrån varandra alltmer, allt sedan barnsben.

När jag var liten så var ju pengarna närvarande. De fanns i den lilla plånboken med en Volvo Amazon på utsidan. De kom på min födelsedag och de fanns inpräntade i min bankbok. Pengarna var fysiska och jag kunde krama och älska dem.

Men ju äldre jag blev desto mer frånvarande blev dom. De första löningarna var bara siffror på ett papper. Pengarna fanns visserligen där i bakgrunden, tillgängliga när jag efterfrågade dem, men vi pratade allt mindre med varandra om deras värde - hur de uppstod och hur de användes.

Idag träffar jag dem väldigt sällan. De finns där, bakom ett plastkort, en internetsida och ett kontobesked. De få gånger vi ses är vid ett kontantuttag för att betala månadspeng till barnen eller när det inte går att betala med kort. Och ju mer sällan vi ses desto svårare är det att uppskatta dem. Se deras värde. Tolka deras signaler. Det är besvärligt att inte kräva mer av dem än vad de är villiga att bidraga med. När deras engagemang tar slut så får jag ingen hjälp mera - den månaden, åtminstone.

Så ibland önskar jag att vi träffades mera, jag och pengarna. Så vi kunde prata mer om vikten av en budget och att mera vara goda vänner än en belastning för varandra. Att komma överens med pengarna är en fördel även om man inte umgås så som förr?

Som denna måndag. Tänk om det var lite som förr? Jag stiger upp och åker till jobbet. Och jobbar hela dagen. På vägen hem får jag min dagslön i luckan vid utgången. I sedlar och mynt. Sedan åker jag först till bensinmacken och tankar bilen och betalar det mesta av löningen för det. Jag har några skrynkliga sedlar kvar och åker till affären. Jag räknar efter och pengarna som är kvar räcker till två liter mjölk, en limpa och ett paket köttfärs. Sedan är jag pank.

Positivt? Ja - på ett sätt så är det. I exemplet ovan finns kontakten med pengarna jag tjänat. Jag tvingas räkna efter vad jag har och vad det räcker till. I normalfallet, åtminstone för många svenskar, så inhandlas både bensin och mat på ett kort utan en tanke på kopplingen till intjänade pengar. Detta innebär att en måndag som idag kan sluta på ett rejält minus. Negativt? Jovisst - det är ett gammaldags resonemang och omodernt. Och kostnaderna jämnas ut under månaden. Samtidigt så är vi många som undrar vid varje månadsslut - var tog alla pengarna vägen?