Lille far

För många barn så är pappa en superhjälte. Han som är starkast i världen, vet så mycket och kan allt. Pappa kan sätta en mask på kroken, pappa vet allt om stjärnorna och planeterna och pappa är en trygg famn när det börjar bli läskigt.

Men barn växer upp och blir större. Och far han blir äldre. Åren tar ut sin rätt.

Min pappa är ingen ungdom längre. Nej, det är ju inte ens jag själv. Och pappa har under en längre tid lidit av dåligt hjärta. Och i dagarna så blev det en operation. Den föll väl ut, enligt läkaren, och det känns väldigt skönt.

Jag hälsade på pappa igår, två dagar efter operationen, och han var som vanligt, ganska lågmäld men med ett orubbligt lugn och en obotlig optimism. Han är sig lik, pappa, men så påtagligt det blivit att han levt ett liv bortom de sjuttio åren. Han ter sig så liten och tunn. Han är en gammal man nu.

Jag tänker på alla de barn som inte har någon far. Eller vars far som inte tog sitt ansvar. Och de som idag är vuxna och aldrig hade någon fadersgestalt eller förebild att identifiera sig med. Alla barn behöver sin egen superhjälte som kan ge svaren och bringa ordning.

Jag har många härliga minnen, kanske i huvudsak från semestrar, från min barndom. Då pappa var i min egen ålder och han var odödlig och fanns där. Och det fanns inte en tanke om att han skulle försvinna ur våra liv.

Pappa är sig lik och det är härligt att han repar på sig. Men han börjar bli gammal. Lille far.

Läs även andra bloggares åsikter om Pappa, Far, Hjälte, intressant?