Frivilligt fängslad

När jag var barn så var jag ett ganska hämmat sådant. Jag var blyg, räddhågsen och en orolig själ. Funderade mycket och bekymrade mig mer. Inte för att jag trodde att det var något direkt fel på mig - jag var begåvad, duktig i skolan och vältalig, inte minst. Men samtidigt så var jag rädd för att göra bort mig, orolig för andras granskande ögon och kritiska bedömningar. Exempelvis var jag väldigt svag när det gällde sport och bollspel. Hellre än att lära och misslyckas valde jag att låta bli. Här - ta bollen!

Ni minns kanske Adolphson-Falk:s låt 'Gränser' som handlar om en lycklig barndom UTAN gränser men att gränser satts upp på eget bevåg i vuxen ålder. För mig har det nog varit tvärtom. Alla gränser, murar och försvar byggdes tidigt hos mig.

Idag, så som vuxen, ägnar jag mig åt att bryta ned dessa. Och jag är framgångsrik, vill jag lova. En textrad i ovan låt skriver jag dock delvis under på - 'jag när en växande rädsla att jag snart förbrukat min tid'. Själv har jag ingen rädsla, men dock en tilltagande insikt att så är fallet. Spar inte på krutet och se till att smida medan järnet är varmt, Per.

För barnet Per, det håller jag i handen. Barnet Per och jag, den vuxne Per, är de såtaste vänner - och tillsammans upptäcker vi världen så som alla människor borde göra. Med öppna ögon, med ett allt starkare självförtroende och självkänsla, en allt större avsaknad av att behaga andra utan att istället vandra egna vägar eller stigar. Att göra det jag vill och att göra allt mindre av det andra vill.

För Per som barn hade många chanser som han aldrig vågade ta. Samtidigt så betyder det inte att de missade möjligheterna ska få överskugga de som finns där nu. Gråt inte över spilld mjölk. Bättre en fågel i handen än tio i skogen, Per.

Unge Per har mycket att påminna mig om, den vuxne Per. Att förundras över de små tingen, att njuta i stunden, att inte glömma att leka. Och jag, den vuxne Per, skyldigheten att ge unge Per de verktyg han behöver för att blomma ut - tillförsiktsfull, lycklig, sprudlande och med hoppfull blick. Inga gränser som satts av honom själv ska längre finnas där.

Har du kontakt med ditt inre barn? Den lilla människa som en gång var hela du? Och som fortfarande är en del av dig, vare sig du vill det eller inte? Har du det inte - ta det då i handen och vandra en stund längs barndomens irrvägar och ha ett förtroligt samtal. Ni har så mycket gemensamt.

Läs även andra bloggares åsikter om Gränser, Barn, Självkänsla, Självförtroende, intressant?