Barn tar tid

Jag följer några välskrivna bloggar kring barnlöshet och alla de sorger och dilemman som man ställs inför när det inte fungerar. Det blir inget barn, frustrationen blir påtaglig och man förstår inte varför just man själv ska drabbas.

Nu vet jag att jag troligen inte ses med blida ögon när jag hävdar att ett eget barn inte är skillnaden på den totala lyckan eller den fullständiga sorgen. Och vem är jag att diskutera en sådan sak när jag är lyckligt begåvad med inte bara ett utan två friska, glada barn?

Familjen Pennings dotter kom på vanligt sätt. Sedan var det stopp. Sonen är ett provrörsbarn som efter 4 år och ett otal försök kom till världen. Så den mentala resan att inte få barn på naturlig väg, den har vi gjort. Och det var tufft och besvärligt många gånger, fastän vi hade ett barn sedan förut. Men det tycks inte hjälpa. Man är så inriktad, så fokuserad på det som 'inte blir' att det likväl är oerhört jobbigt.

En del människor når en insikt kring att ett adoptivbarn kan älskas lika mycket som ett biologiskt. Det tror jag själv är fullständigt rätt. Antagligen handlar det om att våga släppa taget och hoppet om ett mirakel och istället fokusera på de möjligheter som bjuds.

Naturligtvis så är jag glad över mina barn. Jag älskar dem över allt annat och skulle göra vadhelst för dem. Men jag har också insett att avsaknaden av att INTE ha barn också har en dimension. Barn har ett pris.

Att ha barn kostar pengar, men det må vara hänt. Barn kostar också mycket tid, och då talar jag inte om tiden att gulla med dem, leka, spela spel eller annat roligt. Nej, då talar jag om markservicen som vi föräldrar har som uppgift. Det tar tid att handla, tvätta, hjälpa med läxor, köpa kläder, köra till och från aktiviteter och så vidare. Och alla de timmar som åtgår till detta blir förr eller senare för de flesta föräldrar bara en uppgift som ska göras, liksom alla andra uppgifter. Den här tiden är inte kvalitativ föräldratid - tid som barnlösa har över till allt de har lust att göra.

Att vara förälder är ganska slitsamt. Småbarn kräver sitt men större barn - de är människor, tro det eller ej, med egna åsikter och egna viljor. När man saknar barn och hett önskar dem, då målar man upp en bild av ett litet, sött barn som kanske är på sin höjd ett år - inte en finnig, trött tonåring som vill ha en ring i näsan i födelsedagspresent.

Barn är bara till låns. Vår uppgift som förälder är att förbereda dem för världen. Det är den uppgift vi tar på oss då vi väljer, på ett eller annat sätt, att skaffa barn. Att uppfostra barn kostar oss stora pengar, mycket tid och troligen en del rynkor och gråa hår. Tillbaka får vi glädjen att umgås med dem, se dem växa upp och slutligen vinka hej då då de fortsätter sina liv på egna ben. Och när den dagen kommer - tror du då att det gör någon skillnad om det är ditt biologiska barn, ett fosterbarn eller ett adoptivbarn?

Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Fosterbarn, Adoptivbarn, Förälder, Föräldraskap, intressant?