Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak
8 kommentarer
Läs mer
Etiketter

Paparazzi-föräldrar

Jag måste reflektera lite kring Luciatåget som nyligen var på sonens dagis. Vad är det med föräldrar egentligen?

De söta, fina barnen kom tågande med förväntan i blicken. Vad händer?

Jo, rena stroboskopeffekten av alla blixtrande kameror hos trängande föräldrar. Barnen blev fullständigt bländade och såg troligen ingenting det mesta av tiden de sjöng sina visor. De såg mer vettskrämda än glada ut.

Vad sägs om att uppleva det som händer nu? Att se, höra och skapa riktiga minnen? Istället för att stå och glo i en kameralins? Och att ditt barn ser dig - ditt leende ansikte istället för ett blixtrande inferno? Dessutom är det så att fotograferande tar fokus ifrån upplevelsen - du missar den helt enkelt.

Jag förstår att man vill ha bilder på sina barn - men kan man inte nöja sig med en eller två? Och att förstå vad respekt för barnen är, som övat och vill visa vad de lärt sig? Och vad är diskretion? Många föräldrar har ingen aning, antagligen. Egoismen härskar.

Jag hade ingen kamera med mig. Jag såg hur sonen sökte med blicken efter familjen och när han såg oss så vinkade vi glatt. Han log så härligt och klämde i ännu mer. Jag har ingen bild av det men ett fantastiskt minne för framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant?
Skicka inlägg
Etiketter:

Kommentarer

  1. Magnus16 december 2010 kl. 08:57

    Jag håller med dig och samtidigt har jag varit en av de där paparazzi-papporna många gånger. Dock alltid på behörigt avstånd utan att försöka störa någonting. Men, det är så mycket trevligare att njuta av stunden och slippa förstöra stunden med att leta efter bästa bilden.

    SvaraRadera
  2. Per Penning16 december 2010 kl. 09:06

    Barnen växer fort, stunderna är få och ett fotografi eller en videosnutt kan aldrig jämföras med det som insups i ögonblicket. Det är min övertygelse. :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg