Ångest över lån

Idag tog jag en promenad till banken i det vackra vårvädret med våra handlingar för handpenningslånet. Inte utan att händerna kändes fuktiga när jag överlämnade dessa till bankmannen. Jag kunde konstatera att bara handpenningen motsvarade nästan hälften av det belopp som vi köpte vår befintliga kåk för under mitten av nittiotalet.

Intressant är dock att även vid den tidpunkten tyckte vi att bostaden kostade på tok för mycket för vår ekonomi. Dessutom så låg bolåneräntan på nio procent vid den tiden. Men visst - jag har ingen spåkula för framtiden. Vad jag vet är att vi troligen landar på en belåningsgrad på högst 88 procent - förhoppningsvis lägre. Men jag gör å andra sidan sällan glädjekalkyler. Skulle bostadsvärdet falla med 20 procent så är det i sin ordning. Vi kommer att bo i det här huset minst tio år och amortera duktigt. Att amortera mindre på grund av större lån känns inte sunt alls.

Vi röjer loss här hemma. Med de stora biytor som vi har finns det mycket prylar att beakta - spara, slänga eller sälja? I den nya kåken är förvaringsutrymmena mer begränsade. Det gör mig inget alls. Jag känner mig ofta trött på prylar. De har en tendens att stjäla min tid och de dräller dessutom överallt. Mer märkligt är att mitt köpbehov har gått upp i rök. Det känns bra på något sätt men jag kan sakna euforin som fanns förr över någon ny spännande pryl. Däremot saknar jag inte ångesten över att ha bränt pengar i onödan.

Idag har jag farit fram med en tumstock och en instruktion från SIS hur man mäter boytan. Lite förvånad blev jag då jag hittade några fler kvadrameter än vad jag trott fanns. Det är ju bra eftersom många som letar hus gärna gör jämförelser på kvadratmeterpriset före andra företräden.

Nej, en del ångest har jag över den framtida belåningen. Men för stunden överskuggas den av bostadsförsäljningen - må den gå väl. Nog finns det väl några tokar som vill bo på landet?

Läs även andra bloggares åsikter om Bolån, Bostad, Amortering, Ränta, Röja, intressant?