Ego

Att vara förälder är en underlig och viktig uppgift. Hur ofta tänker vi kring detta? Det är ju så oerhört väsentligt och samtidigt så är man obildad och vilsen i denna roll. Men att vi som människor präglas och formas av våra föräldrar, det råder det ingen tvekan om.

Hur uppfostra barn? Vilka värderingar ska läggas i guldskålen? Mina egna, som ibland ter sig tvivelaktiga, eller sådana som anser vara värdefulla? Eller både ock?

Jag önskar så klart mina barn alla lycka och välgång i livet. Men jag vill att de ska lära sig empati och medkänsla - inte egoism och armbågar. Men har jag ens rätt att poängsätta värdefulla egenskaper utifrån min egen mall?

Själv är jag en person som likt åsnan drivs mellan två hötappar. Jag vill vara vänlig och omtänksam. Samtidigt tål jag inte människor som försöker sätta sig på mig eller utnyttja mig. En doktor Jekyll och en Mr Hyde?

Den brittiska religionshistorikern Karen Armstrong har skrivit en bok med de tolv stegen till medkänsla. Hon anser att medkänslan för en tynande tillvaro i den moderna världen. Hon förvånas över att denna medfödda mänskliga egenskap har kunnat bli så bortglömd? Världen över frodas olika konflikthärdar orsakade av girighet, ärelystnad och avundsjuka.

Är det då så illa ställt med oss att vi inte längre kan tänka oss en sann och äkta medkänsla? Visst kan det verka så ibland, men trots allt finns det många människor som vill återerövra generositet och omsorg om varandra. Karens bok är en djupt allvarlig träningsbok för medkänsla och empati. Kanske kan den här boken hjälpa oss att komma varandra närmre?

Till mina egna barn så citerar jag William Penn:

I shall pass this way but once.

Any good that I can do

Any kindness I can show

To any human being

Let me do it now

Let me not defer nor neglect

For I shall not pass this way again.                  

Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Uppfostran, Livet, Ego, intressant?