Stress mot inkomst

Jobba bör man annars dör man. Eller så dör man ändå. Så är det ju. Men att jobbet ska ta död på oss, det känns ju inte speciellt upplyftande.

I Sverige har vi en påtagligt åldersfixerad arbetsmarknad. Du ska helt enkelt helst vara i en optimal ålder för att komma ifråga för en tjänst. För ung - inte så bra då du saknar erfarenhet. För gammal - du har inte orken och drivkraften kvar. Så låter de förutfattade meningarna.

Istället så är det trettiofem som är den mest attraktiva åldern för många positioner. På pappret. Sedan att detta inte håller alls i praktiken är att vid denna ålder har de flesta barn som är små och därmed ett ganska krävande familjeliv. Är det inte en aning märkligt?

Jag kan ju bara titta på mig själv. De åren som närmast har passerat med stormigt äktenskap, små barn med snoriga näsor, vabbande och slabbande med disk, städtrasor och moppar - helt enkelt mycket slitsamma år där orken verkligen var på upphällning - den är ju numera ersatt med ett mycket enklare liv när barnen blivit större. Så varför är då inte 45 år en mer attraktiv ålder än 35?

Så det är en märklig arbetsmarknad - unga som mår dåligt över att de inte får jobb, äldre som mår illa över att inte heller de hittar några jobb och så de yngre medelålders som mår illa över för mycket jobb och slit.

Det här är bara dumheter. Det är bra med blandade åldrar på arbetsplatserna. Yngre har drivkraft och fräscha idéer - äldre har erfarenhet och kunskaper. Så är det på min arbetsplats och det ger en dynamik som är påtaglig. Och trivseln ökar i och med denna balans. Yngre fungerar som katalysator för äldre - äldre stöttar tillbaka med erfarenhet. Alla är vinnare.

Finns det en åldersfälla i Sverige? När är man slut på arbetsmarknaden?

Läs även andra bloggares åsikter om Stress, Jobb, Arbetsmarknad, Dumheter, Vinnare, intressant?