Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Eko

Tiden närmar sig allt mer. Från att ha varit ett avlägset brus börjar det blir en tydligare röst - snart dags att flytta härifrån och slå upp nya bopålar.

Det finns tydliga tecken. Flyttkartonger lite överallt. Skräp i olika form och färg på väg till en återvinningsstation. Samtal från hugade spekulanter på Blocket-annonser. Uppsägningar av avtal och bekräftelser på nya.

Femton år. Så många solvarv har passerat sedan vi vred om nycklen i dörrens lås första gången. Över femtusen dygn av våra liv har vi bott här, jag och frun. Lycka, sorg, glädje, förtvivlan, eufori - alla känslor har funnits här på denna plats. Det är minnenas aveny som ryms här.

Att efter femton år nu lämna denna jordplätt där så mycket hänt som påverkat våra liv, det är så underligt. Här har barnen växt upp under ett antal år. Barnkalas, den första trehjulingen och skoldagen - allt finns på bild och ibland film. Stunder, ögonblick som nu passerat men som rymmer så många känslor. Fester, vardag, helg, sol, regn och hagel. Skratt, gråt och röster - jag undrar om de sätter spår i väggarna? Så som spåren i en grammofonskiva. Kanske det i framtiden går att lyssna på alla de människor som förevigats i husets stomme?

Kan en plats bli helig för oss? Jag tror så. Var vi än har passerat genom tiden så finner vi sådana som förankrar oss själsligen. Platser som finns med för evigt i våra tankar då de skapat viktiga minnen. Där något väsentligt hänt och som påverkat oss i grunden som människa. Det som ekar för evigt i vår själ.

Jag kommer inte att sakna vårt hus. Jag kommer att sakna vårt hus. Samtidigt. Ekot lär dröja kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant?

Kommentarer

  1. Inget skapar minnen som den plats man har växt upp på.Har flyttat runt i Sverige och utomlands under trettio år,har bott i fjorton olika städer,och tre länder under den tiden.Som tur är har jag behållit mitt föräldrahem som sommarstuga,och jag tycker alltid det är lika roligt att komma "hem".

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg