Tack till mamma och pappa

Tanken slår mig ibland att jag som förälder, försöker vara förmer än vad mina egna föräldrar var. En mer bra förälder. En förälder som fyller igen de luckor som jag själv anser mig att jag saknade som barn.

Jag har haft bra föräldrar, det vill jag hävda. Inte minst eftersom inget våld förekom - något som var betydligt mer i sin ordning under min uppväxttid. De var också omtänksamma och kärleksfulla - på sitt sätt. Men de hade inte den pedagogik som är vanligare idag, kunskapen var betydligt mer begränsad.

Men jag är väldigt övertygad om att även de tänkte så som jag gör nu. Att de skulle vara förmera än vad deras egna föräldrar var. Och eftersom deras föräldrar, mina far- och morföräldrar, levde ett både arbetsmässigt och ekonomiskt hårdare liv än vad mina egna föräldrar behövde, är det inte så konstigt. Äldre syskon fick ta hand om yngre. En örfil om man inte skötte sig. Gå utan middag om man var stygg.

Mina föräldrar försökte på sitt eget sätt - och de lyckades ofta men fallerade ibland. Så jag säger tack till min mamma och pappa - ni gjorde bra ifrån er och jag är tacksam och nöjd.

Jag hoppas att mina barn en dag känner sig glada och nöjda med sin barndom och uppväxt. Att de tycker att jag och deras mamma gjorde bra ifrån oss. Att vi försökte på vårt eget sätt. Att vi fallerade ibland gjorde inget, eftersom vi lyckades desto oftare?