Att ha drömmar - det är gött, det. Ja, att inte fantisera om både det ena eller andra, det tar också död på möjligheten att drömmen går i uppfyllelse. Allt stort som skett har börjat som en tanke - tänk om?
Jag lyssnade på P1 Morgon häromdagen och ett reportage om ungdomsarbetslöshet i vårt grannland Danmark. Det var intressant att lyssna på vilka drömmar som dessa ungdomar hade som aldrig haft ett arbete tidigare. Liksom i Sverige är ungdomsarbetslösheten ett stort problem i Danmark och unga utan tidigare arbetslivserfarenhet som kommer direkt från skolan har extra svårt att komma in på arbetsmarknaden. Om orsakerna till detta kan man tvista, men i grunden måste man vilja arbeta för att få ett jobb, förmodar jag. Om man när en dröm och den ska kunna bli en realitet så måste det läggas ned en del arbete på att utforma en plan som håller hela vägen. Det finns ingen gratislunch.
På ett obligatoriskt möte på ett så kallar 'Jobbcentrum' i Köpenhamn samlas unga arbetslösa. Och för att få ekonomisk ersättning under sitt jobbsökande ställs det krav. Men detta 'Jobbcentrum' har inte till uppgift att skaffa fram jobb utan istället 'krossa drömmar', få ungdomarna att utbilda sig och att skaffa sig 'realistiska' mål. Fy vad det låter illa! Vem avgör vad en realistisk dröm är? Vem kan avgöra vad en ung människa kan gå i land med eller inte? I Sverige har vi ju Arbetsförmedlingen som en klen motsvarighet där ambition ofta blir till aversion.
Att krossa drömmar? Hur låter det? 'Jobbcentrum' säger själv att TV-stjärna, jurist, arkitekt, designer, musiker eller skådespelare är drömmar i en bubbla. Ungdomarna förstår inte hur svårt det är, säger Jesper Hansen på 'Jobbcentrum'. Att utbilda sig till kock är ett bättre, mer realistiskt exempel, enligt Jesper.
Men om man inte vill bli kock? Någon liten gnista måste det finnas för att kunna fokusera? Inte är det någon mening med en samling, olyckliga kockar som inte vill laga mat utan istället måla, skriva böcker, sy kläder eller skapa musik. Det är ju inte det som är problemet - problemet är att unga måste förstå att drömmar inte är gratis. Man måste jobba hårt för dem. Kanske krävs att man sliter ont på ett lager, delar ut tidningar eller reklam - försörjer sig på okvalificerade jobb under tiden som drömmen tar form.
Att krossa drömmar är kontraproduktivt, en otjänst mot hela samhället. Måtte inte AF ta intryck av dansk arbetsmarknad.
Läs även andra bloggares åsikter om
Jobb,
Arbetslöshet,
Ungdom,
intressant?
Ett problem som jag ser det är att många ungdommar vägrar att ta arbeten som dom uppfattar som tråkiga. Jordgubbsplockning,grönsaksodling och skogsplantering sköts till stor del av ungdommar från öststaterna.
SvaraRaderaUngdommarna kan faktiskt lära sig lite arbetsmoral om dom tog denna typ av arbeten under tiden dom förverkligar sina drömmar
Man borde lära ut att det ena inte utesluter det andra, om man vill jobba som musiker kanske man kan ha ett deltidsjobb, vill man jobba som designer kan man kämpa med det i veckorna och jobba på helgen. Det borde vara mindre antingen eller: rik ELLER mycket fritid osv. Jag är både realist och drömmare!
SvaraRaderaAnonym, det är ett problem som jag också ser. Räkmackor existerar inte om inte pappa är rik.
SvaraRaderaAngelica, mycket bra kommentar. Adapt and overcome! :)
Måste berätta om mitt skräckbesök på AF, kommer aldrig att glömma detta.
SvaraRaderaDetta utspelade sig för ganska många år sen. Jag kom hem till Sverige efter att ha bott och arbetat utomlands i 10 år. Dagen efter jag landat på Arlanda gick jag till AF i min hemstad för att få lite allmänna tips. Jag hade flyttat utomlands direkt efter gymnasiet så jag hade inte så mycket kunskaper om hur arbetsmarknaden fungerade här i Sverige. Jag kände mig rätt säker på hur jag skulle få ett jobb och visste vad jag ville göra men tänkte att det inte kunde skada med lite goda råd. Jag såg verkligen fram emot besöket. Min plan var att flytta till Stockholm för att fortsätta arbeta inom det yrke jag haft i närmare 10 år.
Jag gick fram till min handledares kontor då dörren stod på glänt. Utan att titta på mig sa han surt: Jaha och du kommer fem minuter för tidigt. Lite skamset gick jag och satte mig i väntrummet. När jag sedan blev inkallad till hans rum började en timme av ifrågasättande. Han började med att fråga varför jag inte tittat i platsbanken under tiden jag väntade på att vårt möte skulle börja. När jag sedan berättade om mina planer så avfärdade han dem som en anledning till att jag inte ville jobba på riktigt. Det var bara fåniga drömmar. Det var tydligt att jag inte ville ha något arbete eftersom jag inte hade sökt något jobb i min hemstad. Jag hade orealistiska ambitioner. Och visste jag inte hur omöjligt det var att hitta bostad i Stockholm? Det gick inte. Även om jag nu, mot all förmodan, skulle få ett jobb så skulle jag inte kunna bo där. Och att arbeta inom det område jag hade erfarenhet av var också omöjligt. Jag hade ju ingen utbildning och min erfarenhet var inte värd någonting här i Sverige. Så för en 29-årig tjej med 10 års yrkeserfarenhet så var det helt enkelt omöjligt att flytta till Stockholm och få jobb enligt min handledare. Han föreslog att jag dagen efter infann mig på en datakurs i AF:s regi. Jag hade redan utmärkta datakunskaper, men det var bara en dålig ursäkt enligt handledaren. Medan jag satt där i hans kontor surfade han runt och hittade massor av lämpliga arbeten jag kunde söka, sådär demonstrativt, bara för att visa hur dum och arbetsskygg jag var som inte redan hade gjort det.
Som tur var så var jag vid den här tidpunkten av mitt liv rätt säker på mig själv. Jag visste att jag visste bättre än honom. Men ändå. Det är skrämmande att någon kan ta en ung, driftig, ambitiös tjej som för egen maskin flyttat utomlands och arbetat stenhårt i många år och få henne att känna sig som en arbetsskygg latmask helt plötsligt.
PS 1. Det ordnade sig för mig. Jag har aldrig satt min fot på AF sen dess och kommer aldrig göra det igen.
PS 2. Några år senare återvände jag till min hemstad för att studera. Jag tränade mycket på ett gym på min fritid och AF låg i samma byggnad. ALLTID när jag skulle träna så såg jag min fd handledare stå utanför och röka. ALLTID. Vem är det som är arbetsskygg ville jag alltid säga när jag gick förbi :)
Sofia
Sofia, jag är inte förvånad över din berättelse. Jag har ofta argumenterat för att lägga ned AF och satsa på andra metoder. Så som arbetslös under 2 år kände jag mig som en andra klassens medborgare och dessutom allt mer korkad vad tiden led. Mitt förtroende för de som arbetade på 'min' AF den tiden är noll och intet. Som du säger, över min döda kropp innan jag besöker en AF igen i framtiden.
SvaraRaderaTyvärr låter det ganska standard för hur arbetsförmedlingen arbetar
SvaraRadera