Jag är lat

Jag erkänner mig skyldig. Jag är en lat människa. Och världen får gärna förfasas över min lättjesamma hållning och min dekadens. Jag är lat, och det är jag stolt över.

Att arbeta åttio timmar i veckan, ägna sig åt en uppsjö av aktiviteter, försöka vara den perfekta föräldern och partnern och skapa en image av arbetsamhet, strävsamhet och Luthersk lojalitet - det får andra ägna sig åt, det är inget för mig.

Istället så tänker jag på hur jag ska prioritera mina arbetsuppgifter så att det viktiga blir gjort och gärna på så kort tid som möjligt. Jag väljer en sak att ägna mig åt och väljer bort de andra - och går upp i den aktiviteten fullt ut och njuter av den till fullo. Jag gläds åt mina barn och gör det som är roligt tillsammans med dem - och hjälps sedan åt med disk, tvätt och städning - även en sjuåring kan bidra. Jag älskar min fru och vi gör saker tillsammans, men också mycket på egen hand - mycket luft och utrymme mår ett förhållande bra av. Och att visa att jag njuter av livet, min fritid och endast är min egen - den imagen är allt jag odlar.

Det är klokt att vara lat. Att fråga sig hur något kan göras enklare, lättare och roligare - det är smart. Att inte ta något på för stort allvar, ja, inte ens sig själv, är befriande och upplyftande. Lata människor vinner i längden då de slipper högt blodtryck, stress och magkatarr. Lata människor springer inte ifrån livet utan vandrar sakta bredvid det.

Ingen tackar de som sliter ut sig, får hjärtinfarkt eller bränner sitt ljus i båda ändarna. Få människor går till historien för att de blev sjuka av att arbeta över med det senaste bokslutet. Nästan ingen gråter över en ingenjör som visserligen klarade sin deadline men missade sitt barns födelsedag.

Jag prioriterar mig. Och när jag prioriterar mig spiller det generöst över på mina nära och kära.

Jag föreslår att du prioriterar dig. Lättjefulla du.

Läs även andra bloggares åsikter om Lat, Smart, Vinnare, intressant?