Det har varit en ganska hård och intensiv arbetsperiod under hösten, känner mig en aning sliten. Annat var det förr - den tid som fanns före barn och storhushåll - när jag orkade både jobba långa veckor, resa kors och tvärs i Europa och dessutom ha fest och galej på helgen. Inte har jag haft tråkigt på jobbet, då dagarna gärna springer på fort med mycket på agendan, men jag arbetar endast för min inkomst.
Ju roligare jobb desto bättre. Men jag kan inte fundera ut ett enda yrkesarbete som slår min fritid. Det betyder i korthet att jag inte skulle fortsätta att vara anställd en enda dag till om jag inte behövde. Jag ser så många möjligheter jag skulle vilja ägna mig åt utan den stress som är kopplad till att dra in ett visst antal slantar varje månad för att försörja firma Penning. Därför blir jag en aning sned på att det på min arbetsplats lönar sig dåligt att engagera sig i sitt jobb.
Jag har ett antal trötta kollegor på min arbetsplats. Enligt min mening så har de helt enkelt arbetat för länge på samma plats. Några av dem är riktigt lata, dessutom, och har tagit sig friheter som borde sticka i chefens ögon. Men inte fanken händer det något utan det lallar på som om det är i sin ordning att ta lång fika och evighetslång lunchrast samt gå runt och småprata däremellan.
Egentligen så struntar jag väl i det. Tycker de att deras jobb är så pass trist att de hellre sitter och rör i kaffekoppen så är det mest synd om dem. Men det som retar mig är att trots att jag arbetar mer och håller mina tider så skiljer sig inte lönerna närmnvärt åt. Och det har jag mycket svårt att förhålla mig till.
Snart ska vi ha utvecklingssamtal på jobbet och jag har funderat mycket hur jag ska greppa detta tillfälle. Jag vet ju att gnälla om andras insats inte är en speciellt god ansats så jag tänker framhäva mina egna insatser - och kräva mer betalt. Jag vill tjäna pengar och de ska tjäna mig i min arbetslösa framtid. Jag tänker berätta om mitt missnöje med det senaste lönesamtalet och sedan kräva ett rejält lyft. Vad tror ni om det?
Åtminstone hoppas jag på att ett markerat missnöje borde föda en tanke hos chefen om att jag är borde vara värd lite mer eller att jag annars kanske slutar? Men löner är alltid ett rävspel - löneslavar som jag får inte mer betalt än vad nöden kräver, så är det.
Läs även andra bloggares åsikter om
Jobb,
Lön,
Anställd,
Privatekonomi,
intressant?
"Enligt min mening så har de helt enkelt arbetat för länge på samma plats"
SvaraRaderaJa det stämmer nog, men hur ska de kunna byta jobb då? Det är ju 3års högskoleutbildning och 5års tidigare utbildning som gäller i sverige oavsett jobb. Chefen kan inte heller sparka dessa och ta in mer produktiva personer pga LAS.
Mina kollegor har utbildningen men är synnerligen orkeslösa. Men absolut att svenska arbetsmarknad är på tok för rigid och stelbent.
SvaraRaderaNågot som alltid funkat för mig är att ställa frågan vad som premieras på din arbetsplats (mao vad belönas) till din chef. Kan han inte svara på det så är det hans skyldighet att ta reda på det eftersom det driver företaget framåt. Du får det dokumenterat och ställer sedan frågan om det kan kvantifieras (nivåer som skall uppnås och vilket utfall det skulle ge på din lön). Därefter har du en målbild och alltefterhand som du uppnår målen skickar du mail till chef och berättar och vid nästa års samtal tar du med samtliga till mötet och efterfrågar motprestation.
SvaraRaderaDet där låter som en utmärkt strategi. Det ska jag komma ihåg.
SvaraRaderaFinns nog en hel del som känner igen sig i den här artikeln. Att arbeta för länge på samma arbetsplats med samma arbetskollegor tror jag inte är speciellt hälsosamt för någon.
SvaraRaderaMen sen går det ju inte heller att bara "byta jobb" hursomhelst. Där skulle funnits en regel som sa att man bara fick jobba på samma arbetsplats i MAX 5 år sen var man tvungen att byta. Människor hade utvecklats mer och "vuxit" på ett helt annat sätt.
Jag hade infört detta som politiker ;)
Rasmus, alla behöver lite nya influenser. :)
SvaraRaderaAlltid jobbigt att jobba, när de andra bara lallar omkring. Än värre är det när de som ligger ett huvud över ägnar sig åt samma huvudsyssla.
SvaraRaderaMikael, det måste vara än jefligare. Vad gör man åt sådant? :(
SvaraRadera