Dimensionernas julsaga

'Tankar för dagen' heter ett kort, litet radioprogram som jag lyssnar till i bilen på väg till jobbet. Patricia Tudor-Sandahl är en av berättarna och i hennes senaste sändning tyckte jag att det rymds en julsaga värd att återge i skrift.

'Jag har varit i himlen', sa en 4-årig pojke då han vaknade efter en akut operation där han varit snubblande nära att mista livet. Han berättade sedan vad han varit med om. Framförallt om den omslutande värmen och kärleken. Hans pappa har skrivit en bok om detta som har sålt som smör. Inte bara till de troende. Massor av människor har fängslats av denna historia och stått i långa köer för att få köpa boken. Ett PR-jippo kan man tänka sig, och så är det kanske. För om det ligger någon sanning i vad som pojken har sagt kan ingen av oss veta. Det är inte heller det som är intressant, tycker jag. 


Det mest intressanta är det gensvar som pojkens berättelse har väckt. Kan det vara så att den berör oss på ett sådant sätt som vi inte är vana vid? Blottar ett behov som är dolt bakom ytan av vår allt mer materialistiska värld? Som får oss att ana att det är något som fattas oss mitt i överflödssamhället som ger oss hopp och tröst? Är det en hunger efter något mer än det materiella som fått så många att bli berörda? Kanske fått oss att fundera på livets och dödens gåta?


Våra liv har flera dimensioner. Längd, bredd och höjd. Och djup.


Längden handlar inte om hur gamla vi blir utan om riktning och mål. Vad vill jag med mitt liv? Vart är jag på väg? Bredden handlar om relationer. Vad sätter jag värde på? Vad för sorts människa vill jag vara? Djupet handlar om lyhördhet för sin inre röst. Vad har verklig betydelse i mitt liv och vad är bisaker? Höjden handlar om det som vi inte kan begripa enbart med vårt förstånd. Det som alltid är större än det som vi kan föreställa oss. Jag kallar detta något för Gud. 


Det spelar ingen roll vad man kallar det för. Gud är ändå bara ett ord som vi hittat på för att närma oss den gåtfulla närvaron som vi då och då känner i våra liv. Som får oss att lyfta blicken och ger oss en aning som gränsar till visshet om att livet omfattas av så oändligt mycket mer än vi någonsin anat. Att det inte är pengar och framgång och allt annat som vi jagar efter som till slut gör livet meningsfullt. En aning om, och kanske en längtan efter, en annorlunda värld. En värld där vi vågar vända oss till varandra utan rädsla och misstänksamhet. En värld där kärlek är starkare än hat. Där försoning segrar över hämnd. En värld som jag vill tro att vi är ämnade att skapa. Kan det vara så att pojkens berättelse öppnar en längtan i oss?

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Upplevelse, Mänsklighet, intressant?