En liten bokrecension kan vara på sin plats en dag som denna. Jag har läst ut 'Den nya överklassen' av Bengt Ericson, en bok som jag hade höga förväntningar på. Tänk att få frossa i spännande, smaskiga detaljer kring vad finanseliten ägnar sig åt och hur de tänker kring att vara den svenska, förlorade adligheten och synen på oss andra dödliga som inte förmått bygga förmögenheter eller för den delen ärvt någon? Tyvärr, det var i stort ett magplask och bitvis en uttråkande historia som spretade friskt åt alla håll. Dock inte allt.
Att berätta vilka bostäder den nya överklassen äger och bor i var inte speciellt intressant beskrivet, inte heller hur de semestrar. Däremot var kapitlet om hur en jaktsammankomst på Jacob Palmstiernas Maltesholm roande. I övrigt så slutade det med att jag bläddrade framåt ganska friskt i boken. Kanske det handlar mer om mig? Tydligen så är jag inte fullt så intresserad av vad andra människor gör eller anser sig vara utan mer nyfiken på hur det tänker. Lite av den varan finns med, men inte var det mycket. Jag hade hoppats på en mer djuplodande historia via intervjuer och hemliga mikrofoner.
Adelskapet var ett småroande avsnitt. Att adlas var inte helt ovanligt, gick det att läsa - speciellt inte under det trettioåriga kriget. Och då gällde det att hitta på ett nytt släktnamn för att kunna skilja sig ifrån de ofrälse. Lustigt är att det fanns över sjuttio familjer vars namn inleddes med 'Gyllen'. Det fantiserades fram Gyllenadler, Gyllenfalk, Gyllenborg, Gyllengahm, Gyllengrip, Gyllenhöök, Gyllenkrok, Gyllenspetz och Gyllensvan - många förgyllda blev det. Per Gyllenpenning - det vore nåt?
I de avslutande kapitlen berättar Bengt mer om det betydligt allvarligare - roffarmentaliteten och oförmågan att förstå vad som är rimligt eller ej bland de som berikar sig. Det här fick mig att tända till och det är dessa sidor som egentligen räddar boken.
Fattigdomen ökar i Sverige. SMS-lånen slår nya rekord och socialbidragen skenar. Många svenskar lever ur hand i mun. Den offentliga statistiken säger att fler än två miljoner svenskar saknar finansiella tillgångar överhuvudtaget. Ytterligare en miljon har ett privat sparande på mindre än trettiotusen kronor. Detta är ett resultat av mångåriga, hårda beskattningar av vanligt folks löneinkomster. Svenskarna är bland de sämsta i klassen kring besparingar och förmögenhetsfördelningen är mycket ojämnt fördelad, dessutom.
Bloggaren Kampen mot index har skrivit om hur pass omöjligt det är att bli rik på lönearbete.
Miljoner svenskar får sina finansiella tillgångar fördubblade, eller mer än så, en dag i månaden. Det är den dag då lönen betalas ut. Av den lönen betalar vi sedan in 6,8 miljoner i skatt under vår livstid och får tillbaka blott 5,6 miljoner. Något är ruttet i Danmark?
Författaren menar att de senaste årens belöningsexcesser och bonusskandaler visar att näringslivseliten inte anser sig behöva bry sig om 'samhällskontraktet' - det osynliga kontrakt som garanterar statsbildningen, dess strukur och säkerhet. Det kontrakt som bygger på en ömsesidig tillit och att ingen part missbrukar sin ställning. Att bygga en förmögenhet kräver ju trots allt en underliggande samhällsstruktur - har man då inget ansvar att ge något tillbaka?
För varför ska 'vanligt folk' vara lojala, känna samhällsansvar, vara ärliga och solidariska? Kort sagt - varför bete sig annorlunda än 'de däruppe'? Detta tror jag är en av de stora, svåra frågor vi måste ta itu med i en snar framtid. Vi är alla beroende av varandra. Vad anser du?
Läs även andra bloggares åsikter om
Etik i ekonomi,
Privatekonomi,
Pengar,
Rikedom,
intressant?
Jag är ju en av alla dom där miljoner människorna som dubblar min förmägenhet en gång i månaden. Dock inte länge till då jag äntligen har börjat spara. Om ett par månader kommer jag bara öka förmögenheten med 50% när lönen kommer :-)
SvaraRaderaI vilket fall blir det ju bara konstigt när vi "vanligt" folk ska uttala oss om detta. Jag tycker ju naturligtvis att dom rika pamparna ska dela med sig mer. Men det är ju för att jag är en fattiglapp. Hade jag ärvt eller tjänat ihop en riktig förmögenhet på minst 100 miljoner så skulle jag nog säga något helt annat.
När det kommer till välgörenhet så är min uppfattning att fattiglapparna är dom som ger mest till uteliggare, röda korset etc. Och då menar jag mest i förhållande till vad man har sedan innan. För mig är det rätt mycket att ge bort 200 kr. Men det blir ju ganska patetiskt när det finns folk som knappt skulle märka om dom förlorat 200 miljoner kronor.
Ett skrattretande exempel på detta är musikhjälpen som gick runt jul på SR. Det var tredje året tror jag och dom lyckades slå rekord genom att samla in 18 miljoner kr eller nåt sånt. Visst är det en fin summa pengar. Men det räcker ju ändå inte långt när man väl kommer ner till Afrika eller var pengarna nu skulle. Det skulle ju behövas förmodligen biljoner för att få ordning på svält, torka, utbildning och allt vad det är.
Enligt mitt sätt att se det är det politikernas uppgift att se till att alla i världen mår bra. För att göra det behöver dom pengar som dom får från skatter. Jag anser inte att politikerna gör det. Varken röda, gröna, blåa, bruna osv.
Och för att återkomma till frågan varför ska vi vanligt folk bete oss när dom där uppe inte gör det? Jag tycker inte att vi ska det. Inte så att vi behöver roffa åt oss men däremot ska inte vi behöva betala för andras skit. Av den anledningen är jag jävligt snål och osolidarisk mot andra med mina pengar. Jag skänker inte bort mer än jag behöver eftersom dom som har råd att göra det inte gör det heller.
Jag hörde någonstans att det skulle kosta ungefär 100 miljoner kr att bygga bostäder till alla hemlösa i Stockholm. Vet inte om det stämmer men låt oss låtsas att det gör det. Den summan pengar skulle ju lätt gå att hitta i Stockholms stads budget på bara ett år. Förmodligen skulle det knappt märkas. Effektivisera bygget av alla vägar och spår som kostar otroligt många miljarder så är saken biff. Det är lite så jag tänker men som vanligt så är politikerna rädda för att bli av med röster osv. så dom vågar inte göra sånt där.
Visst finns det rika människor och företag som skänker stora summor pengar men jag tror att det är fler som sitter och ruvar på kosingen tills dom ruttnar bort.
Kanske blev luddigt allt detta men kontentan är att jag tycker att vi alla ska känna samhällsansvar och vara ärliga och solidariska. Men det är upp till dom som har pengar eller förvaltar pengar att faktiskt göra skillnaden.
På det stora hela är jag en rätt pessimistisk typ gällande vår värld. Jag tror att det inom min livstid kommer att bli fruktansvärt mycket sämre för alla att leva. Vi kommer att ha mindre möjligheter att resa och uppleva saker, mindre möjligheter att utbilda oss, mindre naturresurser att berika oss med osv. Det är en anledning till att jag inte kommer skaffa barn. Jag vill inte sätta barn till en värld jag inte tror på. Det är ungefär som att satsa pengar på ett företag jag inte tror på. Därför kommer jag att berika mig själv så mycket jag kan och skaffa mig så mycket upplevelser jag kan och hinner med under min livstid. Skulle jag ha fel och det visar sig att världen är en underbar plats att leva på om ca 50 år så kommer jag inte att gräma mig för det utan tvärtom vara glad för alla som får leva vidare.
Jag är för övrigt en positiv typ i min vardag då det finns fantastiska människor att träffa och så mycket kul att hinna med att göra.
Gomorrn!
/J
Oj, det var ingen dålig kommentar. Tack så mycket - den får tala för sig själv då jag inte kan komma på något att lägga till. :)
SvaraRaderaÄrlighet varar längst.
SvaraRadera