Vad du inte har råd med

Din största kostnad, din värsta förlust och din minsta intäkt. Den vet jag vilken den är. Och den har du inte råd med, tro mig. Jag ska snart berätta för dig vilken den är och hur du undviker den.

Det slår mig när jag träffar människor på arbetsplatsen, på en fest eller i andra sammanhang hur ofta det ter sig viktigt för många av dem att passa in, vara en del av gruppen och helst inte sticka ut för mycket. Att ligga på medianen där som man råkar befinna sig i är tydligen bra och tryggt - för strävan tycks vara just detta.  Hur andra ser på dig i en grupp kan vara viktigt och det kan handla om allt från karriär och pengar till kläder och attityder. Ja, även fördomar bör man dela någorlunda i den konstellation man befinner sig i.

Befinner du dig lite för långt ifrån gällande norm så sticker du ut, riskerar att uppmärksammas för mycket och då kanske också negativt. Är dina åsikter brutalt tvärtemot, och du väljer att vädra dem, kan det bli synnerligen besvärande för trevnaden. Det är lättare att rucka lite på vem du är än att ståndaktigt stå fast vid sin personlighet. Det är lättare eftersom de allra flesta människor söker uppskattning och bekräftelse ifrån gruppen. Det hela är troligen nedärvt sedan långt tillbaka och har säkert varit bra för vår arts överlevnad. Numera är det alltför kantigt och alltför kostsamt. Priset är din självrespekt och din självkänsla och du vill egentligen inte betala.

Att leva för och njuta av respekt, uppskattning och erkännande av andra är en farlig sport, långt mycket mer riskabel än att satsa alla sina besparingar på hästar eller för den delen aktier. Det är som att gå på slak lina på hög höjd där du har mycket lite påverkan på de yttre omständigheterna. En kastvind och det är tack och hej.

Det som är mycket märkligt är att dessa droger inte tycks avklinga med ålders visdom. Många i min ålder eller äldre fortsätter att slita hårt för att få chefens uppskattning, anpassar sig för att passa in i varenda ad hoc-situation och drömmer vidare om ära och berömmelse. Varför, då du egentligen bara behöver en persons gillande - du själv.

Livet är på tok för kort för att låta det bero av andras gillande eller ogillande. Att tillåta sig att ha en dålig dag för att någon annan anser att så är fallet - det har du inte råd med. En dålig dag är inte en option. Ditt värde sätts av dig själv och inga yttre omständigheter får lov att påverka det. Låt andra ägna sig åt att leka i sandlådan och jämföra storleken på spade medan du använder din tid till att göra ditt liv till en härlig tillvaro.

Själv har jag gjort en resa i livet från en liten grabb utan självförtroende och en usel självkänsla till en medelålders man som njuter av mitt eget sällskap och - tro det eller ej - inte bryr mig alls om vad andra tycker, tänker eller säger om mig bakom min rygg. Ja, undantagen är de mina närmsta som jag älskar.

Troligen så är jag därmed inte normal och avvikande, eller vad säger ni? Kan det vara normalt att inte eftersträva andras gillande? Inte för jag bryr mig, dock, men det har ni säkert förstått vid det här laget. Däremot kan jag berätta att det är oerhört befriande att inte göra det, så jag vill varmt rekommendera ansatsen. För en dålig dag beror bara på mig själv och jag har ansvaret och jag tar kostnaden. Och den kostnaden anser jag mig inte ha råd med. Har du?

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Kostnad, Välmående, Balans, Frihet, Förmåga, , intressant?