Ung oro

Vi jobbar för pengar. Vår försörjning, helt enkelt. Slantarna vi drar in omsätter vi i mat, kläder och boende. Blir det något över kan vi spara, resa, roa och drömma oss bort. Det är ingen nyhet utan något även våra föräldrar gjorde. Och deras föräldrar i sin tur - men deras marginaler i privatekonomin var bevisligen mindre. Idag ligger min oro hos barnen.

Även om vi utgår ifrån att samhället ville väl när skyddsnäten en gång byggdes upp innebar det också att inkomst inte nödvändigtvis innebar att arbeta. Det är inte så förfärligt många år sedan då skillnaden mellan att arbeta eller att vara arbetslös och sjukskriven inte var så stor. En del människor med mindre heder i kroppen än flit insåg detta och satte ledighet i system. Numera är tumskruvarna betydligt mer rejält åtskruvade och pendeln har fallit över åt fel håll - verkligt sjuka och arbetslösa som oerhört gärna vill jobba har det kärvt.

Vad socialförsäkringssystemet över tiden dessvärre har gjort är att vi nuförtiden är sämre än förr på att koppla samman ansträngning med resultat. Inte så konstigt då bilden av vad det innebär att försörja sig är suddig. Vi hamnar inte omedelbart i rännstenen om vi förlorar jobbet och därmed inkomsten, så som förr. Vad som oroar är att vi går i den riktningen utan att inse vidden av det. En hel generation är på väg att aldrig få ett jobb och därmed sin egen försörjning. Under mars var cirka 161 000 ungdomar mellan 15-24 år arbetslösa. Sverige har en ungdomsarbetslöshet som ligger över snittet för EU. Dessutom överstiger nivån bland ungdomar väsentligt arbetslösheten bland andra åldersgrupper.

Det är lätt att se hopplösheten hos yngre människor. En del väljer att studera vidare men den vägen är inte utstakad för alla. Vad som följer är passivitet och kanske depression. Nyfattigdom är ett beskt uttryck som tyvärr kommer till heders. I USA har fattigdomen inte varit så stor sedan statistiken började föras 1959. I gruppen 'Nyfattiga' ingår tidigare medel- och låginkomsttagare som drabbats av finans- och bolånekriser och som kanske blivit av med både jobb och bostad. Skakande historier om familjer som sover i skift i bilar och barn som uppmanas att äta allt de kan i skolan berättas. Ja, barnen drabbas så klart hårt.

Även i vårt land är det klokt att redan idag hålla garden högt i sin privatekonomi. Många jobbar hårt, tjänar mycket pengar men konsumerar också bort det mesta. Överbelånade skrytvillor, dyra personbilar och statusfixering överskuggar riskanalysen - vad händer om jag blir sjuk och inte kan jobba? Om jag blir arbetslös? Hur ser planen ut för att krympa kostnaderna vid force majeure? Alla kan hamna i onåd.

För ungdomar handlar det först och främst om att komma in på arbetsmarknaden. Tyvärr till vilket pris som helst. För en sak är säker - den som inte arbetar för sin inkomst i framtiden kommer att tillhöra samhällets förlorare. Ett städjobb är därmed bättre än att söka arbeten som du inte får. Drivkraft och motivation att göra något åt sin situation kommer att värderas positivt medan klagan över lågt försörjningsstöd det motsatta, det är vad jag tror - även om jag inte tycker om det. Kraven på att ta hand om sig själv kommer att öka. Det kommer att bli än tuffare. Så att förlita sig mer på sig själv kommer nog att behövas.

Pengar, Jobb, Inkomst, Fattigdom, Motivation, intressant?