Käften

Jag är en sådan person som trivs med tystnaden. Jag njuter också av mitt eget sällskap i ensamhet. När jag träffar människor känner jag mig bäst till mods i en mindre skara - från kanske tre och upptill sju eller åtta stycken. Stora, bullriga fester gör mig mindre bekväm och jag blir aldrig partyts medelpunkt i några hänseenden. Jag är samtidigt full av idéer och känner mig kreativt lagd. Men jag jagar inte sällskap eller bekräftelse. Troligen är jag en introvert personlighet. Ibland undrar jag varför folk inte bara kan knipa igen lite?

Jag fann den här artikeln spännande. Att vår personlighet till stora delar är medfödd, det kan jag hålla med om. Att vara själv och dona med mitt, det har jag alltid gillat. Till delar känner jag igen dessa egenskaper i mina barn vilket i sig är en tröst. Att faktiskt vara sin egen medelpunkt i livet kan väl aldrig vara dåligt för självförtroende och självkänsla?

Att personlighetstestet Myers-Briggs delar in oss på en introvert-extrovert skala är kanske i sig inte så intressant. Mer fascinerande är hur vår hjärna är funtad och att vi borde gilla läget - jag är på mitt sätt och du på ditt. Jag vet med mig att jag är mest bekväm med avskildhet och tystnad, samtidigt som jag absolut gillar människor och spännande skeenden. Enligt Björn Hillström så kan alla öva upp sin 'motsatta sida' även om det inte är den 'sida' man föredrar. Jag förmodar att vi alla har en glidande skala mellan motsatserna.

Det ligger mycket i det att jag ibland tycker att människor beter sig ytligt eller till och med enfaldigt. Ganska ofta pratas det mer än det tänks. Samtidigt så kanske jag tänker lite för mycket ibland. Balans är något att eftersträva? Nu planerar jag att skriva en novell, minsann. Är det inte en introvert aktivitet?

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Erfarenhet, Livet, intressant?