Det är påtagligt att det svenska folket, av en eller annan anledning, funnit att ett medlemskap i den svenska kyrkan inte längre är något av värde. Det är troligen ett besvärande faktum för den gamla Statskyrkan att leden tunnas ut av de skattebetalande medlemmarna. Men att beklaga sig över det och inte riktigt försöka förstå varför är nog det större problemet.
Nu är det ungefär tolv år sedan som
stat och kyrka delades. Det är skönt, det. Att blanda ihop religion och politik är för mig ett rött skynke. Jag lämnade också svenska kyrkan
för fyra år sedan och ångrar mig inte en sekund. Jag hörde inte hemma där bland de som lider av homofobi, kvinnoförakt och andra gamla unkna fördomar. Ja, inte för att jag menar att det är den allena rådande uppfattningen, men eftersom man inte valda att gå ut hårt och rensa i leden så fick det vara. Så numera betalar jag inte längre
en krona till den svenska kyrkan, något som mina förfäder har gjort i århundranden - mer eller mindre frivilligt. Tillgångar på mer än 25 miljarder kronor talar kanske sitt tydliga språk?
Svenska kyrkan är numera mer ett företag än ett trossamfund. Övertidsersättning och kollektivavtal - heter det inte kollektavtal i kyrkan - rimmar inte med ett andligt kall. Eller det kanske inte är så längre? Dessutom så tycker jag att det är
trist i kyrkan. Begravningar är å andra sidan det enda jag bevistar numera, så jag får väl skylla mig själv. Konfirmationen klingar också
en aning falskt, tycker jag, samtidigt som det nog kan finnas värden i den för en vilsen tonåring.
Men kanske finns det hopp för kyrkan ändå. När sådana som
kyrkoherde Maggie Signäs i en av Malmös församlingar har begripit det fundamentala problemet - varför gå i kyrkan?
'I gamla testamentet var kyrkan ett tält man bar runt. Vi har murat in oss i byggnader. Kanske borde vi flytta in på Mattssons ölpub eller ut på gågatan' menar hon. För mig är det dock för sent att omvända. Jag har min egen lilla tro på än det ena, än det andra. Och det är för att jag tror på
människor och deras handlingar, det som verkligen gör en skillnad.
Det som är livet, Medkänsla, Vardag,
intressant?
Jag har valt att vara kvar som medlem i svenska kyrkan trots att jag nog bäst skulle beskrivas som ateist. De kontakter jag har med kyrkan är precis som för dig begravningar, bröllop och dop dock i minskade omfattning för de två sistnämnda då fler och fler av mina bekanta väljer att anordna tillställningarna i annan regi. Jag har även två små barn som deltar i kyrkans aktiviteter, barnsång, pyssel och fritids, med stor glädje.
SvaraRaderaJag ger inte pengar till välgörande ändamål eftersom jag har lågt förtroende för hanteringen. Istället är jag medlem i kyrkan och ser skatten som en gåva.
Jag ser att det kyrkan gör i min stadsdel är positivt för alla som vill delta och jag vet även att kyrkan finns som en stödjande punkt när människor har en kris eller vill samlas för att hantera en katastrof.
Jag anser oxå att kyrkan står för lokala traditioner och har sin styrka i att den inte förändras så lätt för att anpassa sig till sin samtid. Kyrkan är därmed en motpart till samhällets allt högre fart och jakt på effektivisering i jakt efter högre vinster. De flesta böcker och föreläsningar jag tagit till mig av livscoacher och andra proffstyckare inom stresshantering är bara moderna anpassningar och omskrivningar av kyrkans grundvärderingar. Därför blundrar jag även för att organisationen inte tillräckligt snabbt tar till sig omvärldens syn och acceptansen på t ex homosexualitet och kvinnoroller som du nämner.
/Marcus
All respekt för ditt val, Marcus. Min självrespekt gör dock att jag inte kan blunda.
RaderaJag håller med Marcus till stor del. Kyrkan gör en stor insats för behövande. När det krisar är det ytterst alltid kyrkan som finns där när andra sviker. Delar ut kläder till fattiga, krishantering i samband med tragedier osv. MEN det finns mycket med kyrkan jag inte heller tycker om. Homofobi, kvinnors roll osv. Men jag tror ändå inte att majoriteten av folket i kyrkan är sådana, utan att det är en minoritet. Jag hoppas också att detta kommer att förändras. Man skall komma ihåg att det faktiskt HAR förändrats till en viss del. Tex acceptansen för kvinnliga präster. Dessutom så utgör alla gamla kyrkor ett stort kulturarv och det kostar mycket pengar att vårda dessa.
SvaraRaderaJag tycker att det positiva med kyrkan överväger för min del, men jag förstår ditt resonemang Per Penning!
Om det är så att majoriteten inte accepterar - då borde förändringen redan vara här. Men det uppenbarligen en seg process. Låt oss hoppas på det bästa. :)
Radera