Besvikelsen kring jul

Inte förvånar det någon att generationer inte förstår sig på varandra, även om viljan och önskan finns. Att föräldrar inte vet hur deras barn tänker och resonerar, att påstå det är bara att slå in öppna dörrar. Men varje vuxen har en gång varit barn och de minnen och erfarenheter man skaffat sig finns alltid kvar och kommer att påverka oss, det är vad jag anser. Sådan är åtminstone jag.

Jag minns min barndoms jular som fyllda med ljus och värme, även om jag idag har svårt att skilja dem åt. Jag är uppväxt i en mindre bemedlad familj, även om vi inte var fattiga. Däremot så fanns det gränser i ekonomin och litet skulle räcka långt. Vi barn hade kläder på kroppen, mat på bordet och sängar att sova i. Men det var plagg ifrån lågprisaffären och inga märkeströjor, köttbullar och inte oxfilé. Det var inget fel med det, vi hade det bra.

Något som har format mig hör dock julen till. Vad jag minns väldigt starkt är att oavsett vad jag önskade mig i julklapp, så fick jag inte det utan något annat, snarlikt. Det låter kanske underligt men tyvärr fanns det ett inslag av besvikelse på julaftons kväll. Jag vet idag att det var pengar med i spelet, något jag inte förstod då.

Önskade jag mig en viss leksaksbil fick jag en liknande, men billigare. När jag önskade mig en kassettradio fick jag en vanlig radio. En läderkula blev en plastboll. En häftig röd pojkcykel en mossgrön herrmodell utan växlar. Ett par Adidasskor slutade som ett par Lejonskor. Ja, listan kan göras lång för jag minns alla besvikelserna, besvikelser som jag idag skäms över då jag vet att min mor och far verkligen försökte. Jag var ett barn, det är min enda ursäkt, och jag jämförde mina julklappar med vad mina kompisar och klasskamrater fick.

Därför vet jag att en av mina svagheter som vuxen är att jag inte vill ge mina barn något annat i julklapp än det de önskar sig. Inga kopior, plagiat eller liknande ting. Min hustru förstår mig inte och troligen inte mina barn heller. För i de allra flesta fall önskar de sig 'en tröja', 'ett dataspel' eller 'en cykel'. Om de nu ens önskar sig något, de är väldigt modesta i sina förhoppningar. Därför är det inte så konstigt att de skakar på huvudet och ler när jag entusiastiskt demonstrerar för dem vad det nu var som de fick i julklapp: 'titta, den här är en äkta..' eller 'en sån här är den riktiga modellen'.

Jag visste som barn att mina föräldrar älskade mig och mina syskon, precis som mina barn vet detsamma om sina föräldrar. Därmed inte sagt att vi förstår oss på varandra. Vi formas ju av våra erfarenheter i livet och det kanske är så som det ska vara. Vi får väl se vilka berättelser som mina barn en gång i framtiden har om sin tokige far.

Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Familj, Det som är livet, Mänsklighet, intressant?