Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Besvikelsen kring jul

Inte förvånar det någon att generationer inte förstår sig på varandra, även om viljan och önskan finns. Att föräldrar inte vet hur deras barn tänker och resonerar, att påstå det är bara att slå in öppna dörrar. Men varje vuxen har en gång varit barn och de minnen och erfarenheter man skaffat sig finns alltid kvar och kommer att påverka oss, det är vad jag anser. Sådan är åtminstone jag.

Jag minns min barndoms jular som fyllda med ljus och värme, även om jag idag har svårt att skilja dem åt. Jag är uppväxt i en mindre bemedlad familj, även om vi inte var fattiga. Däremot så fanns det gränser i ekonomin och litet skulle räcka långt. Vi barn hade kläder på kroppen, mat på bordet och sängar att sova i. Men det var plagg ifrån lågprisaffären och inga märkeströjor, köttbullar och inte oxfilé. Det var inget fel med det, vi hade det bra.

Något som har format mig hör dock julen till. Vad jag minns väldigt starkt är att oavsett vad jag önskade mig i julklapp, så fick jag inte det utan något annat, snarlikt. Det låter kanske underligt men tyvärr fanns det ett inslag av besvikelse på julaftons kväll. Jag vet idag att det var pengar med i spelet, något jag inte förstod då.

Önskade jag mig en viss leksaksbil fick jag en liknande, men billigare. När jag önskade mig en kassettradio fick jag en vanlig radio. En läderkula blev en plastboll. En häftig röd pojkcykel en mossgrön herrmodell utan växlar. Ett par Adidasskor slutade som ett par Lejonskor. Ja, listan kan göras lång för jag minns alla besvikelserna, besvikelser som jag idag skäms över då jag vet att min mor och far verkligen försökte. Jag var ett barn, det är min enda ursäkt, och jag jämförde mina julklappar med vad mina kompisar och klasskamrater fick.

Därför vet jag att en av mina svagheter som vuxen är att jag inte vill ge mina barn något annat i julklapp än det de önskar sig. Inga kopior, plagiat eller liknande ting. Min hustru förstår mig inte och troligen inte mina barn heller. För i de allra flesta fall önskar de sig 'en tröja', 'ett dataspel' eller 'en cykel'. Om de nu ens önskar sig något, de är väldigt modesta i sina förhoppningar. Därför är det inte så konstigt att de skakar på huvudet och ler när jag entusiastiskt demonstrerar för dem vad det nu var som de fick i julklapp: 'titta, den här är en äkta..' eller 'en sån här är den riktiga modellen'.

Jag visste som barn att mina föräldrar älskade mig och mina syskon, precis som mina barn vet detsamma om sina föräldrar. Därmed inte sagt att vi förstår oss på varandra. Vi formas ju av våra erfarenheter i livet och det kanske är så som det ska vara. Vi får väl se vilka berättelser som mina barn en gång i framtiden har om sin tokige far.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant?

Kommentarer

  1. Oj vad jag känner igen mig. Och i vuxen ålder lider jag lite av samma "sjuka"! Särskilt vad gäller kläder. Jag hade aldrig bra skor eller vettiga ytterplagg, minns ofta att jag hade syntetskor som inte passade för väderleken. Nu har jag blivit smått besatt vad gäller skor till mina barn, de får bara de allra bästa materialen och jag lägger ner för mycket tid och pengar på att det ska vara rätt. Ingen annan förstår :)

    En sak som också satte sig hos mig var att vi aldrig hade märkesvaror. Vi hade inte Kellogs, Colgate eller Bregott. Någonsin! Inte en endaste gång under hela min uppväxt. Jag minns när man var hemma hos andra barn och de hade Start Musli eller Bregott. Det kändes så ouppnåeligt lyxigt. Nu är jag inte direkt sådan vad gäller maten att jag aldrig köper hem icas egna varor eller så, men ibland när jag tittar i vårt kylskåp så känns det så konstigt att se alla de där matvarorna som var helt otänkbara när jag var barn. Jag känner mig så tacksam för det. Ibland plågar det mig att barnen kommer ta det för givet, även om det förstås känns bra att vi har råd att köpa de matvaror vi vill ha.

    Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känns bra, då är jag inte ensam om dessa nycker. :)

      Radera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg