Jag har inga vänner. Inga alls.
Ett torrt konstaterande som kanske skakar om dig som läser detta. Alla behöver vi ju vänner, eller hur? Annars förgås vi och försmäktar. Och visst är det tråkigt för jag hade vänner förut. Eller så trodde jag mig åtminstone att jag hade det. Men vad är egentligen en vän?
Det finns ju en märklig indelning eller hierarki som vi skapar med vagt bekanta, bekanta, nära bekanta, kompisar, släkt, föräldrar, syskon, familj och.. ..vänner. Vänner är väl det viktigaste, de som bekräftar oss, stöttar, hjälper och är oss trogna även när vi inte förtjänar det. Det finns ett romantiskt skimmer kring de odelbara vännerna som är där för varandra i vått som torrt.
I
min största livskris blev det smärtsamt tydligt. Några riktiga vänner fanns inte där. Några tafatta försök och ord som att om jag 'ville prata' så fanns de där. Det räckte inte långt. Jag var bruten i mitt fundament och hade inte ork eller kraft att be om något. Jag blev därför snabbt hård och kall i min attityd vilket naturligtvis inte hjälpte mig på något sätt i min relation till de som jag sett som mina närmsta vänner.
På något sätt så var det jag själv som räddade mig själv. Många tankar och mycket grubblande och insikten om att jag egentligen bara har mig själv och ingen annan att luta mig mot var en brutal men sann verklighet. Jag kom ut starkare och klokare på andra sidan och med ett konstaterande att jag var ensam.
Samtidigt så består många frågor. Jag kanske inte heller är en bra vän? Hade jag förmått att stötta? Vi behöver kanske inte heller varandra på samma sätt som förr? Har vi växt ifrån varandra? Har jag gjort något fel eller är vi alltför olika numera?
Jag har fortsatt att höra av mig, först i hopp om att allt var som förr, senare för att jag bara velat. Men få är gångerna då mina forna vänner hör av sig. De är väl upptagna med sitt. Jag vet att jag inte är samma människa som jag var för några år sedan. Och jag känner andnöd när jag tänker på de omrapade parmiddagarna, midsommarfesten med de samma människorna som under tio år eller semesterresan med samma 'vänner' och samma hotell år efter år. Jag mår dåligt av att upptäcka att jag inte vet vad vi ens ska tala om längre.
Jag har bestämt mig för att sluta höra av mig. Jag har gett upp nu. Och det är kanske lika bra det. För de är kanske inga riktiga vänner? Utan kanske bara nära bekanta? Eller bekanta? Vagt bekanta?
Jag har lärt mig att jag faktiskt inte har några vänner längre, om någonsin. Men jag vill ha. Var hittar en medelålders man nya vänner? Sök på nätet och du hamnar bara på datingsiter. Nej, jag söker äkta vänskap med människor som förstår mig och som jag förstår tillbaka. Finns det sådana? Vem vet, vem vet..
Har du prövats som vän i ditt liv eller har dina vänner prövats någon gång? Eller är ni kanske bara kompisar? Eller bekanta?
Läs även andra bloggares åsikter om
Det som är livet,
Empati,
Förlust,
Känslor,
Medkänsla,
Mänsklighet,
Välmående,
intressant?
Riktigt bra inlägg! Jag känner själv exakt samma sak. Jag har "bekanta" men känner att jag inte riktigt kan kalla någon enda för en riktigt god vän. Eller kan jag det? Finns den vänskap som man ser på film, tror sig se hos andra?
SvaraRaderaJag har sett många gånger att i kompisgäng där alla säger sig vara väldigt tighta så efter ett tag känns det inte så vänskapligt. Då gäller hierarki och den som inte närvarar snackas det om. Inte alls som jag skulle kalla bra vänskap.
Trist men kanske inte alls ovanligt?
Det måste vara den värsta sortens 'vänskap' - där du riskerar att pratas om när du inte är närvarande. :/
RaderaIntressant inlägg. Jag tror att det är lätt att de försvinner bort på vägen. Jag är nu 28 år och har spenderat 6-7 år i studentlivet. Innan jag hade en fast partner (de första 3 åren) så umgicks jag mycket med mina vänner. Vi hängde, lagade mat, pratade om livet (tjejer) i största allmänhet. Men när jag träffade min fru så gradvis blev umgänget mer med henne och mindre med mina vänner. Nu har jag till råga på allt fått barn och flyttat till en stad ca en timme bort ifrån studentstaden. Detta tunnar ut umgänget ytterligare. Just nu är det inget bekymmer, jag har sporadisk kontakt, bra arbetskollegor, många projekt med avhandling, eget företag, långa timmar på arbetet men umgänget med vännerna har på något sätt reducerats till ett fåtal gånger per år. När jag analyserar det på det här viset vet jag inte riktigt vad jag skall tycka om det. Just nu fungerar det.
SvaraRaderaNu får jag inte riktigt grepp om din situation om du är gift har barn hemma fortfarande osv Det är ju rätt avgörande för ens möjligheter. Någonstans kanske det också handlar om en acceptans för ens situation just här och nu, istället för att försöka ändra allt på en gång kan man gradvis lägga till aktiviteter som man vet gör en glad. Sitta vid kaminen på helgen och läsa en bra bok. Löptur längs stranden. Gå en språkkurs i franska och spendera en tid i Paris. Detta är saker som jag hade uppskattat, men det är bara jag.
Det ligger mycket i det du skriver. Kanske man bara ska se till att ha roligt i första hand?
RaderaJag tycker att det är intressant med vänskap och hur olika den kan vara. Däremot har jag släppt bilden av "vännen" som jag hade när jag var yngre, den som fanns där i vått och torrt, som man alltid kunde ringa och alltid var glad att se. Min i dagsläget äldsta vän skulle jag antagligen inte umgås med alls om vi bodde i samma land.. tyvärr är det så krasst att vi har ändrat våra liv och prioriteringar så mycket genom åren att vänskapen bara håller för några dagar per år innan samtalsämnena tar slut. Å andra sidan värdesätter jag honom väldigt mycket just de dagarna.
SvaraRaderaSen kan man också hitta vänskap på de mest oväntade ställena. Hon jag umgås mest med idag utanför jobbet är min sambos ex. Lite ovanligt kanske, men det faktumet släppte vi för många år sedan nu. Numera är hon "bara" min vän.
Annars måste jag erkänna att jag mest umgås med kollegor. Jag har sådan tur att jag har väldigt bra kollegor och en bra sammanhållning på jobbet. Vänner kanske de inte är, men folk att gå ut och dricka ett glas vin med eller ta en promenad med när det varit extra jobbigt på jobbet är inte fy skam det heller. :)
Det viktiga är att inte låsa fast sig vid en bild av någon inte är värd att lägga tid på / lära känna på grund av att man har en bild av hur en vän ska vara. Om man istället är öppen, nyfiken och tycker att det är roligt att träffa nya människor så kan man hitta guldkorn på de mest oväntande ställen.. t.ex. bland ens parners ex. :p
Vänner finns på de ställen man förväntar sig minst?
RaderaVet vad du talar om att träffa nya människor eller prova på nya intressen är svårt. Själv fick jag tips om citypolarna.
SvaraRaderaMen jag brukar förespråka att försöka prova vingarna göra nya saker och träffa folk genom intressen.
Ja, odla sina intressen är kanske bästa vägen?
RaderaEfter ett helt arbetsliv med ständiga resor både inom och utom landet fanns det inga vänner kvar när jag gick i pension.Jag hade helt enkelt ingen tid över att underhålla vänskapen.
SvaraRaderaMen när jag fick gott om fritid,började jag gå ner till bibbloteket och läsa lite dagstidningar.Från dom människor jag träffade där har jag byggt upp en ny vänskapskrets som jag har stor behållning av.
Jag har till och med träffat en ny dam där!Därför tror jag att det aldrig är för sent att börja skaffa nya vänner.Men jag håller med om att det är svårare nu ,än när man var ung.
Det låter mycket förtröstansfullt. :)
Raderaså himla intressant inlägg! Jag (tjej 26 år)jobbar med ett supersocialt jobb och det tröttar liksom ut mig på ngt sätt, behöver mkt egentid och ensamhet för att orka med det. Och jag gillar mitt jobb mycket :) min närmsta vän bor på andra sidan jorden på obestämd tid och då jag inte har facebook är det liksom många som har "försvunnit" då kommunikation mer o mer flyttas dit.
SvaraRaderaJa, jag är själv inte förtjust i Facebook. Inte min cup of tea.
RaderaFör min del har jag 2st vänner som hängt med sedan årskurs 2 resp 7 i skolan. De är de enda jag känner att jag alltid kommer ha kontakt med oavsett vad som sker i princip. Vi brukar träffas runt 1 gång per månad lördag kväll. Iaf jag och den ena av dem, som jag känt allra längst. Har blivit som en tradition. Som att samlas runt lägerelden. Helt kravlöst. Ibland säger vi inte så mkt. Ibland pratar vi som fan. Men vi träffas alltid. Det har blivit det närmaste "ovillkorlig vänskap" som jag varit med om under mina snart 36år.
SvaraRaderaSamtidigt tror jag detta är ovanligt.. för jag hör aldrig andra nämna liknande vänskaper.. utan det är mer som att vännerna där kommer och går.. mest beroende på var man befinner sig i tillvaron för tillfället. Så är det för mig också annars.. förutom med endast dessa två.
Jag tror den där, som det känns, nästan ovillkorliga vänskapen förutsätter att man har jäkligt mkt gemensamt i grunden.. och samtidigt har varit med om stora delar av livet tillsammans. Att man delar många minnen genom hela livet långt tillbaka. Speciellt bitar som format en mkt.
I människans begynnelse så levde vi ju i grupper där vi delade hela livet med varann i princip. All tid. Skaffade mat, hjälptes åt med barn, hus, liv o död. Det är borta idag.. i det samhälle vi lever i. Vi får oftast inte sånna djupa connections längre med folk på naturlig väg. Vi lämnar varann hela tiden. Samhället är inte utformat som vårt ursprung vill ha det. Förmodligen därför som folk behöver 200 dejtingkurser för att träffa varann numera :).. därför som facebook o liknande tar över. Det blir mer och mer artificiellt på ena eller andra sättet tyvärr är min känsla.. inte bara gällande vänner.. utan det verkar vara ett återkommande koncept rent allmänt. Den lokala gemenskapen har blivit borta i en alltmer globaliserad värld. Jag tror allting hänger samman i en stor komplex soppa :) Vi behöver full automation, medborgarlön och fri spridning av info/kunskap.. så att folk kan få tid till varann igen :)
Sådan vänskap är väl värd att vårda. :)
RaderaJag har inte heller några vänner som jag umgås med. Det känns ibland som att bara någon vågar "erkänna" att den inte har vänner (som du nu gjorde) så dyker det upp massa människor och säger samma sak! Det är nog många som går omkring och känner sig lite ensamma. Annars får man ju lätt intrycket att "alla har vänner utom jag"
SvaraRaderaSjälv har jag ett gäng som jag har kontakt med via nätet- gamla klasskamrater och gamla vänner som numer bor i andra delar av Sverige eller t o m andra delar av världen. Av tidsbrist och av ekonomiska skäl blir det inte av att ses så vänskapen blir aldrig fördjupad eller satt på prov. Däremot betyder det mycket för mig att ha dessa kontakter, särskilt nu när jag inte har "riktiga" vänskaper.
I min stad, i min vardag, har jag inte längre någon som jag umgås med. När jag slutade på universitetet för några år sen så flyttade de jag umgåtts med under flera år till andra städer och själv hade jag bildat familj så jag hade fullt upp med det. Var alltså inte bra på att hålla kontakten. Familjen tillgodosåg behovet av umgänge eftersom det var så intensivt under småbarnsåren. I alla fall kände jag så.. fick jag tid över så ville jag helst bara vara själv.
I samma veva hade jag också upptäckt att min bästis som jag hållit ihop med till och från sedan vi var små, inte var en riktig vän. Jag insåg att hon inte hade behandlat mig så bra och när jag väl fick upp ögonen för det så orkade jag inte jobba på den relationen. Istället för att konfrontera henne och ha möjlighet att reda ut problemen så drog jag mig undan. Jag vet inte om det var rätt eller fel men jag kände att jag inte hade tillräckligt med energi över för sånt.
Jag skulle gärna vilja träffa vänner att hitta på saker med, såna som är på samma våglängd, men jag har inte aktivt försökt. Det enda tips jag kan dela med mig av är det man alltid brukar höra, att engagera sig i en hobby för där kommer man i alla fall träffa folk som har samma intressen. Ett annat tips är att inte vara för tillbakadragen om man träffar någon potentiell vän i något sammanhang, alltså att våga bjuda hem eller föreslå att träffas. Jag tror att många lullar på i sin slutna umgängeskrets och anstränger sig inte så mycket för att träffa nytt folk. Vill man "komma in i gänget" så får man jobba lite för det tror jag eftersom folk generellt sett inte är lika intresserade av att träffa nya vänner som man var i ungdomen. En annan tanke; ni är ju många som driver ekonomibloggar- kanske ni kunde ha en träff eller liknande?
Sofia
Tack för att du delar med dig. :)
RaderaJag tror liksom du att sanna vänskap är en rar fågel.
Per, jag har nog missat något...? Trodde att du var gift med dina barns mamma, eller har du gift om dig i smyg? Eller ledde den krisen till att ni beslutade er att hålla ihop ändå?
SvaraRaderaHej Per Penning!
SvaraRaderaHittade ni tillbaka till varandra tillslut eller? Anledningen till att jag frågar är att jag själv verkar leva i den situation du beskriver 2009, nämligen att jag lever med mitt barns pappa i samma lägenhet, som par har vi separerat men vi är fortfarande vänner och omständigheter gör att vi inte kan flytta isär just nu. Detta just nu som varat i drygt ett år. Vi är goda vänner och åker iväg tillsammans och planerar tiden tillsammans, men mina känslor finns inte där och det är otänkbart för mig att ens tänka att vi någonsin skulle komma tillbaka till varandra rent känslomässigt.
Tråcklade ni er tillbaka eller vad hände?
/nyfiken Troi
Troi,
SvaraRaderaVar i samma sits som er (och Per Penning?) tills förra sommaren. Jag och min dåvarande sambo hade upplevt kärlek som svalnade efter ett par år, då hade vi dock fått en son, en helt underbar sådan. Du skriver att ni inte kan flytta isär just nu och det kan ju finnas en rad anledningar till det som jag inte behöver veta men att stanna för barnens skull är nog inget som gynnar barnen i längden. Jag är övertygad att barn behöver se sina föräldrar kärleksfulla också.
3 år efter kärleken svalnat så tog jag tjuren i hornen satte jag mig ned med min tjej och frågade om det inte var dags att vi separerade och det tyckte hon också var den enda utvägen och när man kan föra sådant samtal över en kopp kaffe, ja då är det verkligen dags. Men hur skulle vår son reagera?
Även om vi aldrig bråkade och en gång var väldigt kära så en en separation aldrig lätt, någonsin. Nu har det gått ett drygt halvår och vi är alla gladare idag samt att vår son tagit det väldigt bra. Relationer är svårt, relationer där känslorna skall besvaras över en lång tid är nästan ett omöjlig uppgift om man inte jobbar på det varje dag. När väl känslorna är borta är det en grym väg tillbaka. Många försöker men de flesta misslyckas att hitta tillbaka till varandra.
Så, nu är jag singel och lycklig, istället för sambo med en kompis. När jag skriver detta så ligger min livs kärlek, min son, sovandes i soffan. Anyway.