Odlingstider

Jag beklagar alla er som inte får uppleva en skånsk bokskog i lövsprickningstid. Få naturupplevelser är mäktigare än den. Att vandra under ett skirt grönt valv av tunna blad i ett hav av vitsippor är högst speciellt. Och tyvärr varar det blott några få dagar innan lövverket växer och skogen blir tätare och mörkare. Idag fick jag dock äran att promenera under det ljusgröna taket.

Nu är det odlingstider. Allt gror, växer och blommar. Värme och ljus, lättare sinne och glädje. Nu är det odlingstider och livet ter sig enklare att leva. Då gäller det också att passa på att odla de rätta känslorna och beteendena. Nu är tillfället att så de bra sakerna och rycka upp de dåliga med rötterna. Plantera vardagsvänlighet och kompostera sur attityd. Så små korn av glädje och kasta bort stora elakheter. Om livet är en vandring så kan vi välja att ta steg av godhet eller ondska. Det är ett val vi har, varje dag.

För hur vi behandlar andra är det jag anser vara en av livets viktigaste frågor. Alla de människor du möter i livet spelar roll, oavsett vem det är. Alla förtjänar en del av din uppmärksamhet och din omtanke. Det kan vara något så enkelt som ett 'hej' eller ett leende. Kostnaden är liten men betyder mycket.

Alla de människor du möter förtjänar också din hjälp när de är i nöd eller behov. En gnutta vänlighet, en femma till en kopp kaffe, en hjälpande hand, en sittplats på bussen. Små vänliga gester. Stor verkan på din omgivning. Glöm inte bort de som i sin tur hjälper dig på ett eller annat sätt. Uppskatta andras insatser och berätta det. Ta på allvar den minsta gest eller hjälp du får.

Slutligen, att ge när det verkligen betyder något är det som gör oss till livets hjältar. Att vara generös är en kraft som har sådan utväxling på allt att det inte står i proportion till något annat. Givmildhet utan baktanke är det vackraste av allt.

Jag läste en artikel om en kvinna som arbetat på en sjukhus där en liten flicka med en sällsynt och allvarlig sjukdom vårdades. Hennes enda chans att överleva var att få en blodtransfusion från sin femåriga bror som hade överlevt samma sjukdom och därmed bildat antikroppar. Doktorn hade förklarat situationen för den lilla pojken och frågat om han kunde tänka sig att ge sitt blod till sin syster. Han hade tvekat ett par sekunder innan han hade tagit ett djupt andetag och sagt: 'Ja, jag gör det om hon blir frisk'.

När transfusionen påbörjades och han låg i sängen bredvid sin syster log både han och hon när flickan fick alltmer färg i ansiktet. Men efter ett tag blev pojken blek och han slutade att le. Han tittade på doktorn och frågade: 'Är det nu jag dör?'

Han hade missförstått doktorn och trott att han behövde ge sin syster allt sitt blod.

Om en femåring kan visa sådan empati - vad kan väl inte vi? Så damma av drivbänken och börja odla dina bästa sidor.

Läs även andra bloggares åsikter om Upplevelse, Mänsklighet, Motivation, Medkänsla, Lycka, Livet, Det som är livet, intressant?