Där och då

Sitter i min stol, där i det lilla rummet som är mitt hem sedan flera år tillbaks. Synen är svag men jag kan ändå skönja de gestalter på fotot jag kisar mot. Mina knotiga händer är darrande och svaga men greppet likväl fast kring albumet. Tankarna vandrar till den dag då bilden togs med min gamla mobilkamera. En sommardag 2013 då jag fortfarande var frisk och sinnena potenta. Även om jag nu nästan är döv kan jag fortfarande höra skrattet från min son, där och då han lekte vid poolen med sin kamrat. Åh, vad jag önskar mig tillbaka till den stunden, det livet, den tiden..

Jag tog idag den bilden, på min son och hans kamrat, i solen den sista dagen i Juli månad tjugohundratretton. Jag tänkte då på hur nära allt är men blott precis i stunden. Nästan varje ögonblick, varje skeende i mitt liv passerar ganska obemärkt förbi. Värdefulla innevarande sekunder som inte får den uppmärksamhet de förtjänar. För en gång, i framtiden, kan jag, om jag har turen, på min höjd tänka tillbaka, dra mig till minnes, de stunder då jag verkligen såg, hörde, kände. Men inte verkligen uppleva, bara önska mig tillbaka.

Att kasta bort tid är det klokaste vi kan undvika. Att vara här i så många stunder som är möjligt är rikedom. Att använda alla sinnen är lycka i ögonblicket. Ett liv har vi. Hur långt vet ingen.

När jag sitter där i min stol, där i det lilla rummet som är mitt hem sedan flera år tillbaks, då synen är dunkel, händerna svaga och hörseln blott ett brus - då vill jag titta på mitt fotografi, trots att jag endast kan skönja gestalerna på det, och kunna tänka att: 'Jag var verkligen där i den stunden!'

Bilden i inlägget kommer från projektet 'Now and Then' - ett fantastiskt fotoprojekt väl värt att besöka.

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Lycka, Välmående, Känslor, Förmåga, Glädje, intressant?