Det är ett konstaterande som jag gjort och är beredd på att skriva under. Jag vill verkligen inte tjäna mer än vad jag gör idag. Jag tycker att jag redan tjänar tillräckligt, vissa dagar känns det som om jag till och med tjänar för mycket. I förlängningen så avser jag att försöka tjäna mindre och slutligen inte tjäna något alls. Pengar, däremot, ser jag fram emot i allt större omfattning.
Jag måste erkänna att jag förvånas kring vilka prioriteringar människor gör. För dem är att 'göra karriär' något lika naturligt som att jorden måste vrida sig ett varv dagligen. Karriär är liktydigt med status och framgång. Så som statusmarkör förstår jag att en chefsroll, förmånsbil och hög lön kan te sig intressant. Men min fråga är om det verkligen kan anses vara 'framgång' att arbeta mer, ha större ansvar, ökad risk för stress och mindre tid åt familj, barn och fritidsintressen? Dessutom är det så att önskningar om status föder nya behov, så som en ståndsmässigare bostad, pråligare möblemang, vidlyftigare semesterresor och kanske till och med nytt umgänge som bättre matchar ens nya sittpinne på statusstegen. Jag förstår det dåligt då jag själv, om jag tjänade riktigt bra, hade valt att betala av lån följt av att gå ned i arbetstid för att erhålla mer egen tid - att ägna åt vad helst jag själv önskade.
Jag deltar i en undersökning kring arbetsmiljö där en av de stående frågorna är hur jag värderar jobbet så som del av mitt liv i procent. Svaret är varje gång noll. Jobb är helt oviktigt för mig och jag skulle kunna sluta omedelbart. Jobbet är blott en försörjningskanal som det är ganska kul att gå till men som jag med lätthet hade kunnat ersätta med annat som är roligare. Jag är inte beredd på att arbeta mer, intensivare, på kvällar eller helger, med mer ansvar eller så som ledare eller chef. Jag är nöjd med min lön med tanke på den arbetsinsats jag är beredd att göra. Därför så är det också kostnadssidan som står till buds för att få mer pengar över vilket är helt i sin ordning. Min tid är mer dyrbar än något annat då det är den jag behöver för att hinna njuta av min underbara familj och mina skojiga fritidsintressen. Så som att skriva, exempelvis.
Jag är blott en tjänsteman som utför tjänster - därför tjänar jag. Jag lär inte svassa runt framöver i kostym, ha en fin titel på dörrskylten eller en Maserati på parkeringsplatsen. Det intresserar mig heller inte. Jag känner att jag har kontroll och balans i livet och att framtiden ter sig ljus. Ljus och full av egen tid. Har du tid?
Läs även andra bloggares åsikter om
Ansvar,
Avkoppling,
Det som är livet,
Förmåga,
Inkomst,
Kostnader,
Lön,
Pengar,
Privatekonomi,
Tid,
Välmående,
intressant?
Att "göra karriär" har alltid varit klart ointressant för mig. Däremot så tar jag gärna bra betalt för den tid jag låter andra bestämma över, vilket var en anledning till att jag startade eget konsultbolag så att jag fick behålla en större andel ;-)
SvaraRaderaUnder större delen av mitt arbetsliv så har jag passat på att ta mig tid till annat, dvs. jag har jobbat ihop ett hyfsat belopp, sagt upp mig och därefter levt på dessa pengar medan jag gjort saker som intresserat mig mer än arbete. Efter att jag startade eget så blev detta ännu enklare. Nu har jag tillbringat 18 månader i Taiwan och studerat kinesiska, men om drygt en månad så är det dags att återvända till Sverige och börja jobba igen.
På sikt så är målet att min "utdelningsmaskin" ska tillåta mig att göra vad jag vill med min egen tid.
Låter som en lång rad kloka beslut. :)
RaderaAtt gå runt i kostym kanske är en hemlig önskan? Själv brukar jag störa mig på saker jag egentligen också vill göra också.
SvaraRaderaNej, kostym trivs jag inte i.
RaderaIntressant resonemang då jag själv tidigare värderat jobbet nära noll när jag ansvarat för arbetsuppgifter som varken inspirerat eller utvecklat mig som person.
SvaraRaderaFrågorna som bör ställas här är kanske vad som egentligen klassas som arbete eller vad det innebär att göra karriär? Jag ser mig själv som en person med stort behov av min familj, men detta betyder inte att mina intressen samt mina målsättningar i livet bör försakas. Genom ett arbete kan jag nå mål samt få mina intressen mättade helt eller delvis.
För personer som väljer ett liv i karriär kan vara människor som varken eftersträvar pengar eller status. För vissa kan valet innebära vägen till barriärbrytande mål, för andra välbehövt erkännande. Det finns personer som gör karriär genom författarskap och genom detta når ut och inspirerar andra. Även om mina barn alltid kommer på första plats i mitt liv kan jag inte låta bli att skänka tacksamhet till de personer som banat väg för oss andra genom sina egna uppoffringar.
Däremot kan jag inte mer än tycka synd om de personer som väljer ett liv i jakt efter en gyllene bur och genom detta försakar sin familj.
Delar till stor del dina funderingar. Reflekterade häromkvällen med frun vad det femte jobbskatteavdraget och höjd gräns för statlig skatt egentligen bäst används till. Kom fram till att det förmodligen bäst används till att minska arbetstiden. Undrar om inte en och annan över brytpunkten börjar att värdera tiden med familjen minst lika högt som att jobba lite extra som Borg avser att budgetförslagen skall ge incitament till. Din bloggkollega cornucopia brukar filosofera kring (s)ocialis(m) och frågan är vem som egentligen ligger bakom dessa förslag.
SvaraRaderaJag tycker aldrig tiden räcker till för det jag skulle vilja göra. Mitt arbete är roligt ibland och urbota trist andra dagar. Däremot har jag svårt att se ett liv utan någon slags arbete. Hade jag tillräckligt med pengar vill jag nog ändå ha något meningsfullt att göra som betyder något för någon annan än mig själv och min familj. Om det sedan är lönearbete eller "meningsfull fritid" är av underordnad betydelse. Däremot har jag svårt att tänka mig att jag någonsin skulle kunna tycka att jag inte behöver löneförhöjning. Där är jag nog som de flesta andra. Lönen tycks aldrig kunna bli tillräckligt hög...
SvaraRaderaHur mycket tjänar du?
SvaraRadera