Pennans mästare gick sin väg

Igår tog Kristian Gidlunds vandring på denna jord slut. Kristian blev känd för den stora allmänheten då han, efter ett besked om obotlig magcancer, valde att blogga kring detta faktum på bloggen 'I kroppen min'. Det visade sig att Kristian var särdeles begåvad med pennan och hans texter var fyllda av så mycket innehåll i varje mening att de närmast svämmade över. Kristian var också värd i 'Sommar i P1' med ett mycket uppmärksammat program. Han var musiker tillika i gruppen 'Sugarplum Fairy', vars musik jag aldrig lyssnat till, och journalist med en språkbegåvning som borde få mången annan journalist att skämmas.

Kristian Gidlund blev inte ens trettio år. Det får mig att återigen tänka de tankar som vi så gärna skjuter ifrån oss - det faktum att vi alla ska dö, verkligen dö, och att vår utmätta tid är okänd. Själv har jag nått fyrtiosex och tror mig hänga med länge än. Kanske blir det så, eller inte. Vad vet jag vilka överraskningar som väntar runt hörnet? Att klockan alltid är senare än vad vi tror bör vi nog ta till oss - alla.

Vittnesbörden pekar på att Kristian Gidlund var en sympatisk människa i livet. Kanske vi alla borde vandra genom livet på samma sätt, så som goda medmänniskor? Jag säger inte 'vila i frid' till Kristian utan istället ett 'all lycka på din resa'. Kanske naivt men förtröstansfullt - resan mot livets slut och alltings början. Jag har skrivit lite tidigare om mina tankar kring det ounvikliga.

Jag avslutar med att citera:

Jag tror att mina texter har blivit så lästa för att det finns ett enormt uppdämt behov av att prata om döden. Vi försöker att ignorera den, men hur mycket vi än sopar tankarna under mattan eller plastikopererar oss för att för evigt se ut som 17 så kommer döden inte att glömma bort oss. Det är därför det känns så onödigt att vara rädd för något vi alla måste gå igenom. Jag tror inte på rädsla, den bara förminskar oss.

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Förmåga, Glädje, Livet, Välmående, intressant?