Au revoir Simone

Dagen efter storm. Inget bedrägligt lugn utan regn i sidled och fortsatt blåsigt. Simone har dragit vidare i försvagat skick. Det skånska landskapet ter sig sönderblåst. Träden står kala, fälten är våta och fyllda med gulbruna blad och ting ligger där de inte borde - studsmattor, presenningar, skyltar och mycket mer. En gammal lada har imploderat. Försäkringsbolagets företrädare står bredvid och talar i sin mobil samtidigt som han med uppdragna axlar försöker skydda sig mot det kalla regnet. Nej, Skåne är sällan en vacker syn dagen efter höstens första storm.

Så jag säger hej då till Simone - på samma vis som jag säger hej då till min inre storm. Åtminstone för denna gång. För det har stormat friskt inombords. Livet som heltidsarbetande förälder med barn i olika stadier av utveckling där tiden ständigt och jämnt känns knapp spelar stor roll för den inre väderleken. Det har helt enkelt varit svårt att finna en läsida i tillvaron, en skyddad plats där en solstrimma kan titta fram mellan de upprivna molnen. Istället så har det mestadels varit ett kallt, stickande regn i ansiktet och en snålvind vinande kring kroppen. Men nu stundar det bättre väder.

Aktieportföljen är säkert förtöjd i hamn och fondportföljen uppdragen på land. Inga större överraskningar kan göra något med dem. De sista viktiga projekten på jobbet avslutas idag och sedan är det dags för en veckas semester långt bort från Sverige och hösten. Det behövs lite ljus på mig. Allt ljus på mig.

Nu vänder jag rygg åt allt i vardagen. Tankarna kommer inte vara någon annanstans än där och då. Familjen kommer att kunna umgås helt utan krav, stress eller tvång. Inget jobb och ingen skola - en stund i frihet. Det lär vara tyst och stilla här på bloggen. När Per är borta råder frid. Ekorrhjulet rör sig inte alls. Inte än på en vecka.

Au revoir Simone är ett popband från New York och väl värda att lyssna till.

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Frihet, Ledighet, Stress, intressant?