Jobba, äta, sova, dö..

Var på en fest i helgen som passerat där en hel del ansikten var obekanta. Som vanligt vid dylika tillfällen är ett av de allra första samtalsämnena som poppar upp det som handlar om yrkeslivet. Eller jobbet, helt enkelt. 'Och vad jobbar du med?' är den vanligaste av de vanliga frågorna som ställs.

Det talades om yrken, karriärer och erfarenheter ifrån arbetslivet. Jag noterar ofta att det är viktigt att ge ett intryck av att man är framgångsrik i det man gör och att man ska ge sken av att ens arbete inte är ovidkommande utan kritiskt för verksamheten. Men jobb är det centrala, mycket mer sällsynt är samtal kring hur man ska slippa jobba. Det hade jag mycket hellre talat om.

Att det ska vara så oerhört viktigt att jobba, det är då en väl cementerad myt. Själv vill jag ju inte jobba i den bemärkelsen att det ska vara tvingande. Jag arbetar för slantarna och inget annat. Hade jag inte behövt jobba mera imorgon så hade det varit den dagen jag också tog chefen och kollegorna i hand och klev ut genom dörren.

För vill vi alla ha ett jobb? Är jobbet vägen till jämlikhet? Behövs alla jobb? Ja, frågorna är många. 'Arbetslinjen' har för mig blivit alltmer ihåligt ekande. Det ska löna sig att arbeta, absolut. Men för den sakens skull behöver vi väl inte arbeta oss till döds? De som har jobb arbetar ofta för mycket och de som saknar jagas med blåslampa. Ämnet är väl värt att debattera.

En antologi vid namn 'After Work - farväl till arbetslinjen' har nyligen släppts av Verbal Förlag. Ett gäng olika författare diskuterar möjliga alternativ så som arbetstidsförkortning, friår och medborgarlön. Det finns absolut anledning att vara kritisk till jobbet så som institution. Att inte arbeta mer än vad ens behov kräver är väl utmärkt? Detta eviga kretslopp av arbetsveckor, några ynka semesterdagar och ett fixt antal arbetstimmar är så oerhört gammeldags.

'Vi ska inte vila för att bli bättre arbetare, för att bevara familjen. Vi ska ha mer fritid för att få vara slackers, titta på tv, vara dagdrivare, ägna oss åt hästhoppning, sortera böcker i färgordning eller bygga en rymdraket. Vi ska ha mer fritid för att göra precis vad vi vill, för att vi vill.' Så skriver en av antologins författare, Linn Spross. Ja tack, säger jag.

'Vad är en människa, och är tanken att vi ska springa runt i ett ekorrhjul tills vi kolar vippen? En normal arbetsvecka är 40 timmar och har varit sedan 70-talet. Redan då blossade kritiken upp, men lite har hänt sedan dess. I Sverige arbetar vi fortfarande åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. I tillägg är arbetslösheten hög, villkoren sämre och kravet på en ständig tillväxt är inte heller hållbart ur en miljösynpunkt. Det är svårt att rucka på arbetslinjen eftersom att den är så djupt rotad i samhället', säger Kristian Borg, redaktör till antologin.

Jag beklagar, statsminister Reinfeldt. Jag vill inte det här som du vill. Jag vill visserligen stå på egna ben och försörja mig själv - men inte nödvändigt av arbete. Jag både vill och kan göra en insats för vårt samhälle men inte bara så som skattebetalare. Välfärd är inte detsamma som att knega till dryga sjuttio år om man inte vill. Eller vad säger du?

Läs även andra bloggares åsikter om Ansvar, Det som är livet, Frihet, Fritid, Inspiration, Ledighet, Livet, Privatekonomi, Verktyg, Pension, intressant?