Kroppen min

Var på gymmet igår kväll, liksom så många gånger förr. Själ och kropp hör samman, det går inte att främja den ena före den andra. Kroppen är mitt tempel och däri finns jag. Att styrketräna är uppbyggande och helande.

Lyssnade på 'Sommar i P1' i min ipod. Jag har samtliga program i den. Musik och tankar blandade samtidigt som jag tränar blir en ljuvlig kombination. Min kropp svarar på min anmodan. Två års träning har gjort mig starkare. Mina muskler orkar mer och under längre tid. Nacke och rygg värker inte längre som förr. De kilon som jag med möda orkade lyfta en gång är nu lätta. Mitt tempel har kraftigare murar nu och ett bättre tak som inte läcker.

Min kropp gör, än så länge, det jag ber den om. Trots min träning så får jag dåligt samvete. Jag borde också äta bättre och sova mer. I min ipod lyssnar jag till Kristian Gidlunds sommarprogram där han med dödlig cancer i sin kropp berättar om att hans tempel svikit honom. Och att han svikit i sin tur. Hans tid tog slut alltför fort. Hans brev till sitt ofödda barn sliter mig itu.

Idag finns inte Kristian mer. Hans blogg, bok och sommarprogram finns kvar för eftervärlden, för den som söker. Att våra tempel en dag sviker är självklart. Kristians hus föll samman efter blott tjugonio år. Att inte vara äldre men att ha en sådan stor insikt och märkligt omfattande uttrycksförmåga är för mig fascinerande. Den är inte sprungen ur sjukdom utan ur ett eftertankens sinne. Jag kommer inte att läsa varken blogg eller bok. Inte nu. Kanske någon gång. Texterna skär som stål.

I sitt program uttryckte Kristian sin tacksamhet för att fått leva i ett land som fortfarande försöker ta hand om sina svaga samtidigt som en oro och sorg fanns för att vårt samhälle går alltmer mot indiviualism och egenintresse, privata vinstintressen istället för kollektivt välmående. Ett samhälle där vi röstar in främlingsfientliga krafter i våra beslutande organ. Där klyftorna blir allt bredare mellan fattig och rik. Jag delar dessa farhågor.

Jag citerar här Kristians avslutande ord i hans sommarprogram. Har du inte lyssnat till det - gör det. Omskakande men ack så lärorikt. Må väl, vänner!

'En dag ska vi ses. En dag ska vi återförenas. En dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning utan håll det som en tröst. Bara döden skiljer oss åt. Skymta en eld på berget där långt borta. 

Evigheten eller ingenting. Kanske tar allting slut. Kanske blir det ingen fortsättning på resan. Kanske jag har kommit till horisontens rand? Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu. 

Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst, prata, bråka aldrig om pengar. Våga säga 'nej', våga säga 'Ja!'. Våga vara lyckliga, tillåt er själva att vara detta. Paradiset kan vara en plats på jorden. Äventyret väntar, om ni bara vill.'

Jag vill också länka till dessa båda inlägg som jag håller varmt.

Läs även andra bloggares åsikter om Balans, Det som är livet, Känslor, Lycka, Omsorg, Etik i ekonomi, , intressant?