Arvet

Min son har upptäckt en TV-serie i humorgenren som heter Hoppas farfar dör - som även finns att se nu i efterhand på SVT Play. Historien handlar i korthet om tre syskon som alla väntar på samma sak- att deras rika, elaka och självgoda farfar ska dö så att de får ärva hans förmögenhet och därmed lösa livets alla problem.

Det är väl så med humor, den utvecklas över tid och bryter barriärer för att sätta nya gränser för vad som kan anses vara roligt och inte längre osmakligt och plumpt. Serien ifråga ÄR rolig men den flörtar med ett svårt och allvarligt ämne - arv, födslorätt, girighet och konflikter bland annat. Att någon ska gå ur tiden och som en direkt följd av detta erhålla tillgångar och kanske pengar. Inte helt ovanligt så är det föräldrar - de som satt en till världen och är den direkta orsaken till vår existens - som utlöser detta arv, en grogrund till långt mycket mer trubbel än enbart sorg. Sällan utsätts familjerelationerna för så mycket påfrestningar som vid dödsfall.

Att barn bråkar om hur det ska bli med sommarstugan, vem som ska ha den ena eller den andra tavlan eller vasen, att Nisse blivit lovad barockbyrån och att Lisa var mammas favorit och definitivt ska ha soffgruppen. Snikenhet som utlöser att små lappar sätts på prylar som tingas, ifrågasättanden om testamentet och om pappa verkligen var vid sina sinnes fulla bruk när han skrev det - och så vidare.

Jag tycker att det är hemskt och ovärdigt när barn likt gamar sliter sönder sin relationer med varandra i jakten på ting lika döda som den avlidne. Själv har jag föräldrar i sjuttiofemårsåldern och kan ibland känna en liten oro kring hur det en gång ska bli. Jag litar inte riktigt på hur mina syskon kommer att resonera och agera men jag hoppas innerligen att det inte blir en smutsig scen. Det enda jag vet med säkerhet att vi alla tar den vägen en gång och att ingen av oss önskar att våra frånfällen innebär konflikter bland våra barn.

På ett sätt är jag glad att jag inte är en överförmögen människa vars tillgångar kan skapa den där förvirringen bland mina barn som kallas girighet. Jag önskar av hela mitt hjärta att de aldrig blir giriga - för det vore en innerlig sorg.

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Känslor, Mänsklighet, intressant?