Överrumpla

Agnes Lings fantastiska Tankar för dagen har jag dristat mig att teckna ned. Agnes fångade verkligen det som vi alla tvingas inse, förr eller senare. Att klockan tickar på oavsett vad vi ägnar vår tid åt.

Häromdagen fick jag visa leg på systembolaget. Jag log brett, som en munruvare, och räckte sedan fram min höga ålder. Mannen ögnade igenom siffrorna, kippade efter andan och tänkte kanske lite på sjuttiotalets oljekris, Henry Kissinger och Torbjörn Fälldin. 'Ja, du ser ju hur svårt det kan vara' sa han generat och lämnade tillbaka mitt leg.

På vägen därifrån så avtog sakta mitt leende, för tanken på att jag utifrån skulle kunna misstas för tonårsnära var inte helt bekväm. Såg man inte min erfarenhet? Min tyngdpunkt? Den som blir lägre för varje år och som får mig allt stadigare att möta människorna och världen? Jag har varit i arbetslivet till och från i snart tjugo år, jag har läst spansk prosa och medicin, blivit utskälld av Pinochets sonson, fött tre barn, mist anhöriga, fått hjärtat splittrat och omgjutet - det vill jag faktiskt ha lite cred för. Och ändå blev jag först så himla glad, för ungdom går före i kön - alltid. Gärna erfarenhet och kunskap men nåde dig om det syns på utanpåskriften. Vi ska sträva efter att i det yttre vara ett oskrivet blad. Och nog strävar man alltid.

Varje nytt år är ett år förbi. Det är en förlust och ett avsked och något nytt att upptäcka på samma gång. Smygande tvingas vi till avsked av vårt yngre jag och det klöser alltid - mer eller mindre. Barn kan ju ha perioder där de till och med har svårt att skiljas från sina egna kroppsvätskor. Så att de bryter ihop när de snyter sig. För mig gick en skälvning genom kroppen då jag efter ett antal intensiva år med studier och småbarnskaos insåg att jag var över trettio. Jag hade snutit tjugoårsåldern ur näsan och nu stod jag där och stirrade ned i näsduken. Just då kunde jag bara se allt som var förlorat. All framtid var inte längre framför mig. Jag skulle inte bli proffsdansare, utrikeskorrespondens OCH lovande. Just det! Jag kunde inte längre vara lovande.

I mångas ögon, och inte minst mina egna, så var jag förbi och jag gick runt i ett tillstånd av förlust. Förlorade mig i fåran som löpte ifrån näsvingen ned till mungipan. Men inte bara jag kämpar emot den orubbliga premissen att allt är stadd i förändring. Vi vet vad vi haft men aldrig vad vi får. Och så döden, den är lika orubblig den. Självklart finns doften där av livets slut i linjerna kring ögonen, den stela lårmuskeln och den knastrande höften. Men.. ..den säger också att vi levt och fortfarande är här. Ju fler rum vi kliver in i och ut ur desto större hus.

I tjugoårsåldern skulle man vara lovande, ett hopp för framtiden. Som ung ska man vilja mycket, och med högt huvud och glad hästsvans förväntas man sprida hopp omkring sig. Jag kände ofta att jag skulle vara allt jag kunde vara, och lite till. Inte sällan behövde jag uppfostras också, veta min plats, veta allt och veta hut. En del ville bara titta, andra röra. Och när man kryssar fram mellan andras förväntningar är det så lätt att glömma bort väderstrecken, veta vad man själv vill.

Men när man blir äldre vill inte lika många lika mycket runt omkring en. Inga pengar satsade på att jag placerar mig bland de tre första i loppet. Inga sönderrivna lotter kastas bort i besvikelse på läktaren om jag bryter. Nu får jag fortsätta, bäst jag vill, i vilken riktning jag vill. Och sen är det ju så att om blickarna vänds bort från en - är det lättare att överrumpla.

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Känslor, Livet, intressant?